BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag skulle ge poäng till poeter som framförde sina spoken wordtexter framför en fullsatt sporthall. En efter en klev ungdomarna upp, publiken knäppte fingrarna efter varje punchline. När ett framförande når hjärtat och skakar upp publiken hör man hur hela salen jublar, trampar, klappar, ställer sig upp. Det här är hemma.  

Jag var fett nervös innan jag skulle upp på scen, blir alltid det när jag ska göra saker på hemmaplan, för det är viktigt på en annan nivå. Det här är min förlängda familj. 

Förra året satt jag som publik och fick se hur förenade förorter för första gången satte ihop spoken word-tävlingen. I varje ort i Stockholm tävlade poeterna för att kvala till teamet som skulle representera Orten på spoken word-SM. Sedan följde vi dem genom kvalet och vidare till final. Vi vann hela skiten! 

Trots vinsten fick vi både som publik och poeter uppleva fett med rasism. Folk klagade på oss för att vi hajpade för mycket, för att vi hördes och tog plats. Vita poeter langade fula peakar från scen. Personalen sade konstiga saker till poeterna. Men det gjorde inget, för vi VI ägde, Orten ägde. 

Det här är andra året som förenade förorter arrangerar sin spoken word-tävling. Den här omgången valde de att göra en nationell tävling mellan orter i Stockholm, Malmö och Göteborg. De som ska koras är Ortens bästa poet. Det är skönt faktiskt, att tävlingen fattar och visar att den kan stå på egna ben. Konsten som skapas görs för oss och av oss. Inte för att bevisa för ett vitt rum att vi är bra, att vi duger, att vi kan. För det har vi redan lärt oss. Rummet skapas utifrån ortens egna premiss. Utan att ursäkta sig, utan att be om lov. Tävlingen fyller sporthallar, fritidsgårdar och kulturhus. Vid varje tillfälle är det så mycket publik som vill ta del av magin att folk får stå och trängas vid väggarna. 

De åtta poeterna jag fick se i Skärholmen, när jag satt i juryn, levererade insikt, reflektion, kamp, konst, hopp och styrka. Ett stärkande rum för oss, utan att behöva vara i förhållande till någon annan. Spoken word-scenen i Sverige är revolutionerande, allt från Revolution Poetry och Förenade förorter.  När jag växte upp läste jag Daniel Boyacioglus dikter, kollade på Kniven i hjärtat, lyssnade på Latin Kings och läste Nabila Abdul Fattahs texter i Metro. Det var de förebilderna som pratade om vår verklighet, där jag kände styrka och identifikation.  

I dag ser jag hur förebilderna multiplicerats, hur vi fortsätter att hitta nya referensramar, skapar nya kanon for oss själva. Genom scenen i dag har tusentals av oss medvetandegjorts och hittat inre kraft. Jag känner hopp för vi har hittat frigörelse genom poesi.