Under gymnasietiden i början av 1900-talet var vi en grupp som läste på om militarisering, ekonomi, atomvapen, krig och fred. 

På den tiden fanns ju varken sociala medier eller mobiltelefon, så varje gång det blev känt att en atomvapenmakt skulle provspränga ett atomvapen bildade vi telefonkedja och förde informationen vidare. Alla skickade ett vykort i protest.

Jag minns särskilt en gatuteater vi framförde på torget i Strömstad, en symbolisk gestaltning av vad en kärnvapenbestyckad ubåt kostar och hur mycket fattigdomsbekämpning pengarna skulle kunna innebära. En sak som förvånade mig då var hur mycket aktivitet som pågick i fredsrörelsen – och hur lite genomslag det fick i samhällsdebatten.

Kanske är situationen ännu tydligare idag.

Den senaste tiden har nyhetsflödet dominerats av det upptrappade säkerhetspolitiska läget. Dagligen hör vi analyser av läget från Försvarsmaktens experter, ÖB, Försvarshögskolan och andra som specialiserat sig på krig och väpnade konflikter. Men var finns rösterna från fredsrörelsen?

I veckans tidning möter vi Svenska Freds ordförande Agnes Hellström. Hon är mycket kritisk till både ett uppskruvat medieklimat och strategin att visa militära muskler, något hon menar riskerar att trappa upp konfliktnivån. Agnes Hellström lyfter andra strategier som hon menar är betydligt effektivare för att skapa en hållbar fred. När vi gjorde intervjun berättade hon att hon nyligen, vid två olika tillfällen, blivit inbjuden att medverka i tv-debatter – men båda gångerna hade hennes medverkan avbokats med motiveringen att en annan debatt, för eller emot Nato, ersatt den planerade debatten där en röst från fredsrörelsen skulle medverka. En nyhetsvärdering som kan tyckas märklig, med tanke på att opinionen för ett svenskt Nato-medlemskap är fortsatt svag. 

Hoppfullt i sammanhanget är ändå att allt fler människor reagerar på en ensidig rapportering och kontaktar de olika fredsorganisationerna för att få en motbild.

Trevlig helg och trevlig läsning!