Vi hänger ihop med varandra, vare sej vi vill eller inte. Våra tankar hänger ihop, som luften vi andas, som vattnet vi dricker. Vi kommer inte ifrån varandra, hur vi än försöker.

Molekyler och DNA från våra värsta fiender dras in genom våra näsborrar, kissas ut genom våra urinrör utan att vi kan göra nåt åt det. Vi sitter i samma båt.

 Ändå är det som att vi mer och mer sitter i varsina små boxar. Vi sitter där och tänker, var och en för sej. Innanför boxen. I denna kalla och våta höst får man vara glad att man har en box att värma sej i.

Du växer upp med rädslan att ingen ska bry sej om dej eller kalla dej vid namn, så när nån kallar dej Söderoriginal eller Miljötomte kryper du tacksamt in i boxen och värmer dej.

Man blir inmålad i en kliché och man tar tacksamt över penseln och fortsätter måla själv, för det är bättre att vara en kliché än ingenting alls.

Så är man då vuxen och till och med medelålders och boxen har blivit rätt rejäl, det är ett fett bygge, plötsligt är det hugget i sten, man står där som en staty.

Jag tänker att min stora, återstående uppgift i livet är att verka för hippierörelsens återkomst. Att peace and love återigen ska bli ledorden för dagen. Att utvecklingen i västerlandet som avbröts nån gång på 70-talet, utvecklingen mot större jämlikhet, större respekt för barn och deras uppväxtvillkor, större tilltro till gemensamma lösningar och en välfärd för alla människor, att den utvecklingen återupptas.

Det är ju inget jag kan göra själv, ensam.

Men ni vet den där grejen med Fjärilseffekten; en fjäril slår med vingarna nånstans i Mexiko kanske och sätter igång en process med små vindpustar, det ena ger det andra och så har vi en orkan efter en tid…

Jag tar fasta på den bilden och tänker göra vad jag kan. Jag vet ingen bättre uppgift för mej.

Min fru ringer mej och undrar när vi ska fara till Indien. Hon ringer nog både för min och sin egen skull.

Vi ska åka till Indien landvägen hon och jag, Transsibiriska Järnvägen till Peking, sen vidare söderut med dom där snabbtågen som bara Kina har, till Vietnam, sen vidare västerut genom Burma kanske. Det ska bli fint att sitta med henne och fika i ett gathörn i Hanoi. Och sen få uppleva det där Indien som alla som varit där säjer förändrar ens syn på saker och ting. På vad som är värt nåt här i livet. Se att väggarna i boxarna vi sitter och tänker i egentligen bara är en illusion.

Men innan vi åker dit har jag lite saker att göra. Störta den här regeringen till exempel. Vara med och starta Dagstidningen ETC. Skratta ni, det är klart att det inte är jag som kommer störta regeringen, men det är en rolig sak att säja.

Regeringen störtar vi tillsammans i september 2014. Jag tänkte vika tiden fram till september åt detta.

Stefan Sundström

Artist och krönikör i kommande Dagens ETC. Spelar dessutom på tidningens releasefest (17 januari, Kägelbanan, Stockholm)