Krönika: Från förnuftstro till intellektuellt haveri

Ni har säkert inte missat Anderssons ledare i Svenska Dagbladet 15/5, där hon anklagade klimatjournalistiken för att ha övergivit sitt granskande uppdrag och ägna sig åt ”krampaktig tro” snarare än ”ett vetenskapligt förhållningssätt”. Bara för att avsluta texten med ett präktigt faktafel, där Celsius och Fahrenheit blandades ihop så att det verkade som att det var varmare i Arktis på 1930-talet än nu.

Faktafelet var pikant men var egentligen det minst problematiska med en text som dröp av klimatförnekarnas vanligaste felaktigheter (en bra sammanställning finns på Maths Nilssons blogg).

Frågan är dock hur en uppburen författare som Lena Andersson, som dessutom brukade vara besatt av förnuftstro, rationalitet och vetenskaplighet, kan förfalla till ett sånt intellektuellt haveri?

Jag tror att nyckeln finns i en annan ledartext av Andersson (DN 28/9 2019). Där har hon ännu inte tagit steget ut i ovetenskaplighet men uttrycker en tydlig obekvämhet över vad klimatfrågan tycks kräva av oss: ”… det saknar värde att leva förslavad av en torftighet där varje utandning är en skymf”.

Det är väl fastslaget att vi människor helst vill tolka ny kunskap på ett sätt som bekräftar våra grundläggande värderingar. Det gäller verkligen inte bara författare som med åren blivit allt mer konservativa, men sannolikheten för att just sådana skall söka och finna stöd för just att vi inte behöver göra något åt klimatet är förstås särskilt högt.

Så även om det var oavsiktligt förmedlade Lena Anderssons krönika faktiskt en viktig vetenskaplig insikt.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.