Sitter och funderar över varför Vysotskijs texter är så jävla bra. Ni vet han ryssen, som spelade ostämd gitarr och sjöng om Sovjetsamhällets skuggsidor, och hans illegala låtar spreds med kassetter som kopierades av folk, en slags tidig, illegal fildelning. Han var kritisk till Sovjets samhällsystem, så han borde vara hipp nuförtiden, men av nån anledning är han bortglömd utom i små diggarkretsar. Kanske för att poesin han skrev drabbar makten var den än är och vad den än kallar sej?

Den låt dom flesta hört är Vargjakten:

”De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar ... och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.”

För mej är en röd flagga nåt väldigt bra, en 200-årig symbol för uppror och motsatsen till slicka uppåt sparka neråt-evangeliet. Men för vargar som jagas med drev och röda signallampor som skrämsel – och för Vladimir Vysotskij – är den en skrämmande maktuppvisning.

Men så är det här i världen, ord och symboler ses olika. Vysotskij var en dissident och tvungen att skriva kodade låtar. Dissidentpoesi brukar det visst kallas och jag tror det är en av nycklarna till att han är så jävla bra – han är tvungen att ge sej in i en snårskog av metaforer och omskrivningar, så låtarna blir väldigt allmängiltiga. Man kan välja att ge sej in i texterna och försöka se vad det var i hans verklighet han beskrev, gråa dagar med trånga nertryckta horisonter och gräl i kollektivköket ... om hur alla hycklar och ljuger:

”Sanningen gick genom världen i rågblonda flätor
och för de arma och lytta hon klädde sig fin.
Kärringen Lögnen stack huvudet ut genom fönstret:
– Du kan få sova hos mig! väste Lögnen. Kom in!
Sanningen trippade in där och la sig i sängen,
somnade stilla och andades lätt som ett barn.
Lögnen slet av henne filten och flinade elakt,
drack sig berusad och smidde sin gruvliga plan.
– Kärring som kärring! sa Lögnen med bulldoggs-ansiktet.
Hicka och rapa och flina belåtet och sjöng:
– Om vi går nakna som när vi blev födda till jorden
kan ingen mänska se skillnad på sanning och lögn.”

Det här måste ju handla om hyckleriet och lögnerna i det poststalinistiska Sovjet, men visst kan det lika gärna handla om vår tillvaro, även om vi kanske inte flinar och rapar så mycket, men fortfarande lever vi i en värld där många inte har nånstans att bo och det finns folk som kan utnyttja detta, med hjälp av avreglerad andrahandsuthyrning och sånt?

Vi lever i ett samhälle med yttrandefrihet, det är jävligt bra. Man slipper vara dissidentpoet. Men det finns nåt med dissidentpoesi – det blir ett tryck i bilderna, som när man drömmer och bortträngda och förnekade känslor dyker upp i ens drömmar. Med kraft. Från barn och fyllon hör man ofta sanningen och bra poesi är som ett fyllo, eller ett barn. Sanningen blir sannare om den förklär sej.

Jag skrev en låt härom året som var lite dissident, jag var så förbannad på markägarna härute på ön jag bor på. För att slippa åtal ändrade jag deras namn men berättade en historia som i princip är sann, förutom en dödskjutning i sista versen. Dom flesta som hör låten hör en psykedelisk historia som handlar om hur socialpolitiken i Sverige har havererat och att Skå-Gustav, barnläkaren som starkt bidrog till förbudet mot barnaga i Sverige, är död. Sen sjunger jag om en rävjägare som höjer hyror helt utan rim och reson, trakasserar sina hyresgäster, bygger fula hus som han vill göra om till gated communities och sen bjuder in sina polare i kommunledningen på rävjakt. Allt detta är sant, förutom att det var en annan markägare som bjuder kommunalråd på rävjakt. I min visa bjuds Drängen Alfred in till rävjakten och han blir så glad, men det visar sej att dom ska ha honom att skjuta på. Rent allegoriskt är det ta mej fan sant.

Jag känner Alfred och det är en snäll snubbe som låter sej utnyttjas och vräkas till ett sämre boende. Det finns många obegripliga rocktexter nuförtiden, ibland är det bara för att det låter ballt eller kul. Inget fel i det. Men jag är allergisk mot oklarheter för oklarhetens skull, är det mystik ska det finnas nåt bakom. Annars blir det bara modernt och ytligt.

Så bara så ni vet, mina mystiska låtar har en väldigt tydlig bakgrund. Jag blev väldigt glad när jag häromdagen träffade en av Ägarens hyresgäster och han sa:

– Fan, det är på pricken så det är!

Så måste det ha känts för Vysotskij.