Jag har bott i stuga utan vatten och med dass på gården men aldrig helt utan el. I stugan blev det elavbrott ganska ofta, ibland på grund av rasade träd över ledningarna. Antagligen var elen inte heller så bra installerad eftersom propparna small titt som tätt. Elen var sällan borta mer än några timmar, som mest något dygn. Värst var det när jag var bortrest och kom hem till en uppvärmd frys och fick kasta hela årets skörd av kantareller. Men fördelarna uppvägde ändå. 

Just nu läser jag Anna Karenina som utspelar sig på 1870-talet, alltså i upptakten av elektrifieringen, där denna nymodighet ses med viss fasa: det kan ju aldrig vara bra för kroppsvätskorna. Sånt skrattar vi åt idag, men skrattet börjar fastna i halsen. Vi har gjort oss mer och mer beroende av el, ett beroende som bara ökar genom den så kallade gröna omställningen. Ett beroende som skapar både ett sårbart samhälle och stora ingrepp i naturen. Inte så många vill prata om att kejsaren är naken. El är ju framtiden. I veckans tidning träffar vi författaren Axel Lindén, en av få som inte deltar i hyllningskören. Välkommen!