Frågan får den vita publiken att vrida sig i obehag

Motsatsen finns såklart, de som är bra på att prata, kanske som en kompensation för att de egentligen inte har något att säga, eller misslyckats med att säga det tidigare. Men sedan finns det något annat: undantaget. Precis så är det när regissören Jim Chuchu och producenten George Gachara, från det kreativa kollektivet NEST, besöker Stockholm, och tillsammans med Cinemafrica visar sin 60 minuter långa film Stories of our Lives i en industrilokal i Hammarby sjöstad.

Filmen är som en samling kortfilmer, noveller: fem berättelser. Men de berättelserna vänder på linsen, vänder på narrativet om Kenya, eller främst Afrika (ja, Afrika – kontinenten där inga enskilda länder eller öden tillåts utspela sig i Västvärldens objektiv) som homofobt i sig, vänder på den eviga berättelsen om afrikaner som antingen passiva offer eller aktiva förövare: alltid med slutsatsen att afrikanskheten i sig utesluter mänsklighet. Det är en film som alla borde se, både för att den behövs, för att den alltid borde ha funnits, ännu mer för att alla berättelser i den är rörlig poesi.

Sen börjar eftersnacket. Det är roligt, i Dagens Nyheter kan man läsa en notis om filmen, en tredjedel av texten består av detta sjok: ”En positiv signal från ett land och en kontinent där homosexuella, bisexuella och transpersoner ofta förtrycks och förföljs.” (DN 11/9). Det är roligt, för det är just den blicken filmens skapare vänder sig emot. Inte för att Kenya är ett safe haven för hbtq-personer, men för att logiken i vilken dessa historier existerar är så tydlig.

Om Afrika tillåts bli Den Homofobiska Kontinenten, kan Europa och Väst glatt pusta ut och förlägga sina egna problem någon annanstans, hos några andra. Därför är det så befriande att Chuchu och Gachara omedelbart vänder på detta, vänder på frågorna om den afrikanska homofobin som de fått överallt sedan de först visade filmen på en festival i Kanada. ”Är svarta människor säkra här?” säger de och pekar på allt polisvåld, alla mord på svarta transkvinnor. De frågar publiken i Stockholm också, och stora delar av den vita kulturella publiken, de som tydligt myst och skrattat innan, tystnar, vrider på sig i obehag.

Kanske kan man dra paralleller även inom ett land: även här i Sverige, de gånger vi talar om homofobi, gör vi gärna det kopplat till platser där främst icke-vita bor. Samtalet övergår till en workshop, där verksamma icke-vita hbtq-personer i kulturen samtalar. De pratar om begränsningar, svårigheter, hinder. Men NEST-kollektivet uppmanar istället, berättar om begränsningarnas potential. George Chachara, filmens producent pratar, låter rösten sväva, upprepar samma citat av Frantz Fanon några olika gånger, i olika takt, melodi, betoning: ”Varje generation måste genom dunklet upptäcka sitt öde, uppfylla det eller förråda det.”

De pratar om diasporans sorg också, hårtextur, om skratt, om allt. Det är poesi, men när Fanon nämns ännu mer, helt impromptu så bildas ett nytt verk på plats, en uppmaning som skär i oss. Det enda sorgliga är att det inte går att återuppleva. Men jag hoppas verkligen de bjuds till Sverige snart igen; de har så mycket att lära oss.