Kafébiträdet rycker på axlarna och scrollar vidare i sin mobil. Sedan vänder hon sig till nästa kund, som råkar vara jag. För henne är ärendet avslutat. Kvar står en tunn äldre kvinna, vi pratar 80-plus, med sin kaffe och kanelbulle. I handen har hon en femtiolapp och en tjuga (ja, det är inte billigt att fika i centrala Stockholm). Självklart erbjuder jag mig att betala för henne med mitt eget kreditkort och tar emot sedlarna hon håller fram.
Två veckor senare, i en italiensk kuststad:
– Tyvärr, vi tar inte kort.
Kvinnan bakom bardisken ler överslätande och fortsätter:
– Men om ni bara ska ha de där två vattenflaskorna, kan ni ju komma tillbaka och betala senare. Ha en fin eftermiddag!
Man bör inte dra för stora växlar på enskilda incidenter, men sett i ett större perspektiv av svenska kontra sydländska värderingar är skillnaden i sociala möten ofta anmärkningsvärd. Vi som har erfarenhet av att leva i båda ändarna av Europa vet att just dessa vardagliga situationer sätter fingret på nationella tendenser, som inte är smickrande för det svenska samhället.
I Italien kan viljan att hjälpa törstiga barn trumfa önskan att dra in en handfull euro, medan det i Sverige är ordning och reda som gäller. Främmande människor och deras behov är just främmande, någonting bortom den egna sfären som man enkelt kan vifta bort. Vad rör de mig? Tillbaka till Snapchat, Fejan och Insta.
I dokumentärfilmen ”The Swedish Theory of Love” (2016) följer italiensk-svenske Erik Gandini vår individualism tillbaka till 1970-talets radikala familjepolitiska revolution, där staten skulle ersätta familjebaserade relationer. Överfulla dagis istället för mormors sällskap, små självständiga lyor istället för intergenerationella boenden, och så vidare.
Det är en stundtals djupt sorglig skildring av det land i världen där flest människor både lever och dör ensamma. Dokumentären är i sin tur inspirerad av Henrik Berggren och Lars Trägårdhs klassiker ”Är svensken människa?” från 2006 – en starkt rekommenderad läsning till såväl nya som infödda svenskar.
Jag påminns om dessa djupdykningar i de svenska stats-religionerna individualism och självförverkligande när jag periodpundar det på alla vis varmare Italien.
Att vi svenskar är människor står klart, men vilken sorts människor är vi, och har distansen till våra medmänniskor växt i och med det mobilberoende som numera sträcker sig långt ner i åldrarna? Bara de senaste veckorna har jag noterat kaféincidenten med damen, mammor med barnvagn som varken blivit hjälpta på eller av transportmedel, obehagliga situationer där alla närvarande valt att stirra ned i sina telefoner, med mera.
Det sistnämnda får mig att undra om svenskar, redan introverta och med bristande civilkurage, verkligen klarar av att hantera samhällets digitalisering. Men det är ett ämne för nästa kolumn. Tills vidare kan vi alla kanske försöka välja den för oss svenskar mer utmanande, ibland direkt pinsamma vägen och aktivt jobba för att bli mer närvarande och empatiska. Buona giornata!
För övrigt: Vi borde lära av misslyckandet att hålla en enad svensk fasad gentemot despoten Erdogan och hans hot mot Amineh Kakabaveh, svensk-kurdisk politisk vilde som nu lämnar riksdagen. Sverige behöver fler oberoende fritänkare, men de måste omfattas av samma skydd som politiker från etablerade partier.
