Vi slapp se Sverige förnedras och fick i stället se Turkiet förnedras. Aldrig har jag, en midsommardag, varit så lycklig som när Samet Akaydin gjorde självmål i matchen mot Portugal. Aldrig har en förlust känts så mycket som en seger som när Erdogans fascistlag blev utslaget mot Nederländerna och min svåger poppade champagne. Bellinghams vackra bicicleta och vulgära målgest. Yamals långskott i semifinalen mot Frankrike som tog honom till historien som mästerskapets yngsta målskytt någonsin. 

Alla boomers, och med boomers menar jag alla bittra fotbollsexperter som inte kan släppa att VAR suger och att allt ägs av Saudi nu för tiden, hatar det här Europamästerskapet. Buttergubbarna har säkert rätt, men som en kollega mycket träffsäkert uttryckte det:

”Det känns fattigt och själlöst att bo i ett land där att vi kom trea i fotboll för 30 år sedan ses som ett definierande ögonblick för Sverige. Vi var second losers och folket bär det som den sista droppen vatten i öknen.”

I Simon Banks nya bok ”Vem dödade min fotboll?” skriver sportjournalisten om de strukturer som skapat den korrupta och digitaliserade biljonindustri fotbollen blivit. I inledningen, som kan läsas som en avsiktsförklaring, skriver Bank: ”Det här är systemkritiken, röntgenbilderna, sjukdomsdiagnosen. Det här är din lönnfete, snart femtioårige, fotbollströjeklädde onkolog som talar. Det är naturligt om du får ångest av att läsa den här boken. Men det borde vara ditt normaltillstånd.”

Och Bank är en man som håller sitt ord, ”Vem dödade min fotboll?” är precis så ångestframkallande som utlovat. Men boken gör mig också mer förstående inför suckandet och gnällandet som legat som ett tungt täcke över Tyskland de senaste veckorna. Vissa saker var verkligen bättre förr och om man upplevt de sakerna är det inte konstigt att oljepengarnas New public management-fiering av sporten skapar frustration.

Så vad är det som gör att jag och många med mig, trots all skit, fortfarande tycker fotbollen är så kittlande? Simon Bank refererar till den tyska filosofen och idrottssociologen Gunter Gebauer som skrivit att fotbollen gör människan sårbar eftersom den förbjuder användandet av händer. 

Det finns inget som gör mig så upprymd, ibland av skräck och ibland av lycka, som den känslan

De delar av hjärnan som styr våra händer är samma delar som styr vår förmåga att tala, utan händerna är vi alltså på många sätt djur. Styrda av sinnen och instinkter, en klumpigare motorik som lämnar större utrymme åt slumpen.

Simon Bank sammanfattar: ”Fotboll är kultur, men fotboll är också själva motsatsen till kultur.” Och jag tror det är det som gör att jag älskar att titta på den. Det instinktiva och djuriska, det som vi annars är så långt ifrån utom när vi har sex, infinner sig på spelplanen.

Så länge bollen är rund och händerna är förbjudna rymmer sporten ett mått av oförutsägbarhet. En känsla av att vad som helst kan hända. Och det finns inget som gör mig så upprymd, ibland av skräck och ibland av lycka, som den känslan.

Den här sommaren har jag dessutom, och här är det dags för en triggervarning och en ”don’t try this at home”-annonsering, börjat satsa pengar på matcherna. Jag vet att spelmissbruk är ett stort samhällsproblem och att det försätter många i fruktansvärda livssituationer. Men att jag och min kille lade in 250 kronor i början av mästerskapet, (på hans spelkonto, annars hade det inte slutat bra) har tillfört ett ytterligare spänningsmoment.

Inte minst nu, när pengarna vuxit till en tusenlapp som ska investeras i att Spanien tar hem guldet. Det är mycket som talar för att de, och vi, kommer vinna. Men som sagt: Bollen är rund, händerna är förbjudna, kulturen är död och vad som helst kan hända.