Krönika: Förtrycket är verkligt

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

En av dem som jag brukade fördriva tiden med var en svensk kille med ett tyskt namn. Han var karismatisk och tyckte om att berätta historier som alltid fick sällskapet att vrida sig av skratt. Vad hans historier handlade om har jag glömt, men slutklämmen om Balkan har bränt sig fast. Inte för att den sårade, utan för att också jag skrattade. 

Den här typen av skämt var en del av min vardag och jag lärde mig att ta emot dem så som jag trodde att jag borde. Jag skrattade där jag förväntades att skratta och när det gjorde för ont att låtsas vara road höll jag tyst. Vad hade jag för alternativ? Jag ville framstå som vilken vanlig svensk som helst. En välanpassad människa ska kunna tåla skämt.

När jag blev äldre och tryggare i min svenska identitet bestämde jag mig för att sluta ta skit och började säga ifrån i situationer som jag upplevde som orättvisa. Men uppkäftigheten befriade mig inte. I stället ledde den till insikten att jag aldrig kommer att bli en vanlig svensk. Oavsett vad jag gör kommer jag aldrig att slippa det faktum att jag tillhör en minoritet. 

Insikten slog mig på ett jobbmöte för några år sedan där jag sade ifrån och ordföranden svarade med att göra sig lustig över mitt Balkantemperament. Det var ett skämt, det var han tydlig med. Men jag skrattade inte. Min upplevelse av skämtet var att jag inte var värd att ta på allvar. Hans lustighet satte mig dessutom i en rävsax. Hade jag svarat med att visa att jag var arg, då hade jag bekräftat hans fördom om mitt primitiva Balkantemperament. Hade jag skrattat, då hade jag signalerat att det är i sin ordning att inte ta mig på allvar. Mitt tredje alternativ var att hålla tyst, men tystnad skulle befästa mitt underläge i gruppen. Oavsett reaktion var det jag som var förloraren.

Det är så förtryck fungerar. Den som har blivit utsatt för det och är klarsynt nog att inte ta på sig skulden för det förstår dess mekanismer. Men människor som oftast befinner sig i sammanhang där de tillhör majoriteten kan ha svårt att se att det förtryck som minoriteter upplever är verkligt. Om jag efter tusende Balkanskämtet brister ut i gråt är det troligt att personer som inte har kännedom om min erfarenhet kommer att uppfatta mig som överkänslig. Lättkränkt. 

Samma mekanismer kan man se även i större sammanhang. I USA, en av världens största demokratier, har en man som byggt sin politiska karriär på att legitimera rasism valts till president. Valresultatet har utlöst starka reaktioner hos människor som har upplevt förtryck och är rädda för att det kommer att eskalera. Protesterna har i sin tur väckt känslor bland dem som tillhör den vita majoriteten och har svårigheter att se att det förtryck som minoriteterna utsätts för är på riktigt. I bästa fall uppfattar de minoriteterna som överkänsliga. I värsta fall anser de att minoriteternas starka reaktioner är ett bevis på att de är något att vara rädd för eller förakta.

När minoriteters grundläggande rättigheter blir hotade har vi två alternativ – att säga ifrån eller att vara tysta. Det förra verkar polariserande. Det senare, att hålla tyst, är verkningslöst eftersom tystnad innebär att vi accepterar situationen. En rävsax, återigen. En del anser att det finns en tredje väg, nämligen att försöka förstå dem som röstar på rasisterna. Ta deras oro på allvar. Kramar, kärlek och empati kommer att lösa allting. 

Så skulle det kunna vara, men vad händer om vi kommer fram till att det finns människor som trots allt, i djupet av sitt hjärta, är övertygade om att de på grund av sin etnicitet eller hudfärg är överlägsna de andra? Vad gör vi av den insikten? Jag vet inte. Jag hoppas att vi hittar svaren innan allt går åt helvete.