De var sammanlagt sju körkortselever i olika åldrar som skulle köra halka på Gillingebanan norr om Stockholm den förmiddagen.

När de kom in i mötesrummet för den första teorigenomgången satt en storvuxen man på en liten pall precis innanför dörren.

Han hade snaggat guldfärgat hår, små ljusblåa ögon som satt djupt inne i det rosa ansiktet och så ett leende som verkade försöka säga ”men det här är ju helt sjukt ju!” Deltagarna kände inte varandra sen innan, så det blev knäpptyst så fort alla satt sig. Kursledaren lät det vara tyst en lång stund.

– Ok, sa han till slut, jag heter Janne. Vad heter ... du?

Han pekade på måfå.

– Carina.

– Är du nervös, Carina? frågade Janne utan att ens kolla på henne.

Detta hade han lärt sig av Leif GW Persson i tv, men han saknade dennes charm, wit och autistiska särdrag. Bara arrogansen, övervikten och den gröna västen med massa praktiska fickor hade han anammat.

– Ja, jag är jättenervös, sa Carina.

Janne skrattade roat som en mysgubbe, utan att vara en.

– Okej, du är nervös, Carina. Tror du jag bryr mig om dig?

Alla blev lite obekväma, men Carina hittade snabbt in i situationen med en viss bevarad sinnesnärvaro.

– Ja, det är väl ett måste i din yrkesroll som pedagog att...

– Fel, Carina, jag bryr mig inte ett skit. Förstår du hur jag tänker?

– Faktiskt inte.

Janne skrattade lite för sig själv, fortfarande utan att titta på någon i gruppen.

– När jag gick hit i morse visste jag inte att du skulle vara här, Carina, följaktligen bryr jag mig inte ett skit om dig. Men vi har bilar här för flera hundra tusen. Förstår du hur jag tänker?

Janne kollade triumferande på en av de andra eleverna som log nervöst.

– Nu är det ingen som är nervös längre. Ingenting kan hända, för jag skulle aldrig riskera bilar för flera hundra tusen. Okej, förstår ni hur jag tänker? Bra.

Carina räckte upp handen. Janne såg det inte.

– Du, vad heter du? sa han och pekade på en och tittade på en annan. Den han pekade på svarade:

– Krispin.

– Kristian.

– Nej, Krispin.

– Det var ett jävla namn. Gillar du trafikolyckor, ­Kristin?

– Förlåt?

– Gillar du trafikolyckor?

Krispin var osäker på om han hade hört rätt.

– Om jag gillar trafikolyckor? Nej ...

– Varför inte det?

– Ja, alltså, jag bryr mig om människor.

– Ja, men alla dom som ska laga bilen? Bryr du dig inte om dem? Sjukvårdare? Glasmästare? Ska inte de ha något jobb? Är det inte bra med trafikolyckor för deras del? Förstår ni hur jag tänker?

Ingen förstod hur han tänkte.

Under de närmsta fyra timmarna av sina liv skulle de umgås med någon vars tankevärld var höljd i ett kompakt dunkel. Deras liv skulle ligga i hans händer. Han skulle utbilda dem i trafiksäkerhet. Han skulle förklara för dem att det var säkrast att ha en stadsjeep eftersom man skadas mindre själv i en trafikolycka då. Andras liv skulle i framtiden ligga i deras händer.

– Du, vad heter du?

– Rwo.

– Juan?

– Rwo. Jag är halvnorsk och halvt från Uganda.

Rwo hade förstås inte behövt berätta det, men var så van vid denna situation att det kom helt automatiskt och han visste att det oftast underlättade.

– Har du något norskt namn?

– Fritioff.

– Det gillar jag. Fritioff. Kan jag kalla dig Fritioff? Jag frågar för att det är viktigt för mig att du känner dig bekväm idag.

Rwo tänkte för ett ögonblick att ingenting skulle kunna få honom att känna sig bekväm denna dag, med denna människa.

– Ja, det må du göra.

– Bra, Fritioff. Nu ska jag ta era legitimationer och gå med dem till receptionen. Ni som inte litar på mig och tror att jag ska skicka era leg till konstiga politiska vänsterorganisationer kan följa med mig. Ni som litar på mig stannar kvar här och diskuterar vad vi kan göra för att hindra trafikolyckor. Det är strängt förbjudet att säga ”åh man ska köra försiiiktigt”.

Det sista sa han med ljus röst och händerna i en vad han själv upplevde som ”fjollig” höjd.

– Förstår ni hur jag tänker?

Han lämnade rummet utan att någon svarat. Hela hans runda ansikte utstrålade fortfarande ”men det här är ju helt sjukt ju!”

Och de förstod hur han tänkte.

Mer än hälften av alla i Sverige tar körkort. De flesta stöter på väldigt märkliga utbildningar och utbildare med förlegade värdegrunder, om några alls. Och i den beroenderelation det innebär att övningsköra är det svårt att säga ifrån, i synnerhet om en är 18 år och kommer direkt från en värld där det inte uppmuntras att ifrågasätta auktoriteter.

Här finns en enorm potentiell arena för viktiga attitydförändringar i samhället.

Och jag trodde för ett ögonblick att det var något stort på gång när jag gjorde en kreativ felhörning vid slutet av dagen, jag hörde vilse helt enkelt:

– Det största hotet mot er ­säkerhet är Bildt. 46 000 olyckor om året orsakas av Bildt, sa kursledaren.

Och jag gjorde min enda anteckning.