I mitt Facebook-flöde ser jag delningar av Grubbeskolans sång ”Stopp min kropp”. Samtidigt, och tidvis av samma personer, ser jag också delningar av döda barns kroppar. Å ena sidan är många överens om att barn har en integritet som behöver skyddas och respekteras. Å andra sidan kan samma person som delar en video också dela bilder på krigsdrabbade barn.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Min hjärna gör en rejäl kullerbytta av dessa motsägelsefulla inofficiella ställningstaganden. Bilden på treåriga Alan spreds flitigt av media och i sociala medier, och plötsligt skar det sig i vårt kollektiva hjärta. Men jag kan inte låta bli att undra, varför det är tillåtet att använda barn i trauma som medel för att uppmana till förändring? Det tas ingen hänsyn till barnet, familjerna eller människor som har en liknande livssituation.
Jag ifrågasätter om syftet med delandet ens är ett försök att uppmana till förändring, eller om det blivit ett sätt att känna att man förtjänar en klapp på axeln. Dela lidandet har verkligen fått en helt ny betydelse. Varje gång jag ser en bild där mörka kroppar exploateras sätter grubblandet igång. Hur har hen resonerat när hen spred bilden?
Det värsta är att jag vet att det undgått många att användningen av vita kroppar och mörka kroppar görs på helt olika villkor. Delningen av bilden på döda barn står i stark kontrast till hur vi har det i Sverige, där målsmans medgivande krävs innan bilder på barnen får användas, oavsett sammanhang.
Det är inte första gången ett barns trauma har använts av media. Många har sett bilden på nioåriga Kim Phuc som flydde bomberna under Vietnamkriget. Det fick många att reagera och man hänvisar till bilden när man talar om amerikanernas uppvaknande och den stora vändpunkten för Vietnamkriget. Kim Phuc berättar i en intervju med DN 2009-09-17, hur hon ”under många år ville fly från bilden”. Att hon på senare år förstått att bilden aldrig kommer lämna henne.
Hennes bild har självklart spridits på nytt och här skriver även jag om det, på nytt. Bilden dör aldrig. Den försvinner aldrig. Men jag förstår ändå den delningen mer. Då hade fler folk sina huvuden i sandlådan. Men i detta informationssamhälle så kan det väl inte ha undgått människor att det pågår krig, där ingen som helst hänsyn tas till Genèvekonventionen, mänskliga rättigheter och barnkonventionen.
Föreställ dig att du är mitt uppe i ditt livstrauma. Så kommer ett antal journalister och tar bilder på dig, blixtar far. Plötsligt är ditt trauma förevigat. På näthinnan, i ryggmärgen, i drömmarna, men också i media, i konst och i historia. Men inget av detta för att hjälpa just dig.
