Varje gång vi får höra att en ung person dör brukar min mamma säga med ledsam blick att en förälder aldrig ska behöva begrava sina barn. Det går emot livets cykel, säger hon. I helgen hörde jag samma citat från en talare i demonstrationen "Förorten mot våld" i Rinkeby.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Tyvärr har för många föräldrar fått göra just detta under de senaste åren. I norra Stockholm är det 22 liv som släckts, fler i resten av Sverige. Därför arrangerades demonstrationen Förorten mot våld i helgen. För att säga stopp till våldet som leder till att våra områden blöder. Det strukturella våldet, det rasistiska våldet, det våldet som förminskar människor, som får dem att känna som att de inte är värda något. Det våldet från samhället som gör att människor kokar och exploderar mot varandra.
Jag säger inte att vi ska förlåta eller förstå en person som väljer att ta en annans liv. Jag menar mest att vi måste förstå orsakerna i vårt samhälle som leder till det. Jag tror inte att något barn föds med drömmar om att ta någon annans liv. Däremot finns det nog andra riktiga spräckta, förtryckta drömmar som inte fått blomma ut. Drömmar som imploderat. Som skapat en ohållbar friktion.
Flera av talarna och arrangörerna till demonstrationen riktade sin frustration mot roten av problemet. De ojämlika villkoren i vårt samhälle som lett till att barn inte fått vara barn.
Ännu fler riktade sin ilska till politiker. Vissa tycker att detta resonemang "polariserar" och är "kontraproduktivt". Att man tänker så är förmodligen beviset på att man inte har någon maktanalys över huvud taget.
Om man följer en sådan här människas logik ligger ansvaret hos individen och man bör beskylla den enstaka mördaren. Vad händer då? Jo, då blir lösningen in med mer poliser som tar fast mördarna. Vad händer sedan? Fler barn växer upp i exakt samma förhållanden som lett till att 22 ungdomar mördats och förmodligen gör om samma misstag som reproduceras till ännu fler. Om något är kontraproduktivt så är det just det.
Det arrangörerna till Förorten mot våld har valt att göra är just det mest produktiva en kan göra. Att gå till roten till problemet. Vad är det som leder till att barn väljer att ta till vapen och våld? Att rikta sin ilska mot politiker är inte heller polariserande. Det är ju en direkt form av maktanalys. Vilka sitter på makten att ta beslut och resurserna att fördela? De är de som i direkt logik är det som skapar de ojämlika förhållanden våra barn lever under.
Om man lyssnar noga är ett annat krav medbestämmande, deltagande i de politiska besluten. Man vill vara delaktig i processerna bakom. Ökat inflytande och representation. Är det inte en hög dos av eget ansvarstagande?
Förutom en maktanalys tror jag att det är något annat som sticker kritikerna i ögonen. Och det är att vi höjer rösten och omformulerar deras platta sanningar. Vi sätter vår egen agenda utan att bry oss om vad de tycker. Vi tar till makten i vår röst och vår mobilisering. Vi organiserar oss. Och det är rena skräckfilmen för förtryckaren.
