På ETC:s femårsfest härom veckan träffade jag min gamla vän och kollega Eva Ahremalm. Hon påminde mig om en period i livet, för snart tio år sedan, då hon och jag var helt besatta av tanken på att Gud i begynnelsen var en kvinna. Vi läste böcker om forntida gudinnor, om fredliga samhällen där förmågan att ge liv dyrkades, om manliga krigsgudar som senare tog över och förde in begreppet gudsfruktan i historien.  Och vi förundrades över tanken på hur världen hade kunnat se ut i dag om vi hade fortsatt att tänka på Gud som en kvinna. Jag minns Evas och min gudinneperiod som en klarsynt tid i livet.

Känner ni igen känslan av att drabbas av plötslig klarsynthet? När man läser eller hör något som får allt att vändas upp och ner och falla på plats. När du ser en film som ger dig en alternativ verklighet, lika möjlig som den du lever i, fast oprövad. Känner ni igen känslan av glädje och ilska på samma gång? Varför har jag inte fått veta den andra sidan av sanningen? Det senaste året har jag drabbats av klarsynthet när jag har läst Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Även Fanny Ambjörnssons bok Rosa, den farliga färgen och Fredrik Gerttens film Bananas, har gett mig hög puls och en vilja att gå ut på gatan och hojta om förändring. 

Under min gudinneperiod var jag ofta en riktig partydödare. Jag slog mig ner bland okända på fester och talade om hur det egentligen låg till med våra förhistoriska gudar. Att någonting annat har funnits och att patriarkatet inte alltid har varit en självklarhet. Några lyssnade. Andra gick på toa och kom aldrig tillbaka. Jag kände mig stark och viktig. Men tiden gick. Och dagen kom då jag fick en motfråga som jag plötsligt inte längre hade svar på. Jag hade glömt. Alla historiska fakta, alla arkeologiska fynd, alla spännande tankegångar som jag hade läst hade bleknat. Så jag tystnade, började prata om annat. För utan ett påläst motargument blev den vedertagna sanningen den enda sanningen, och jag gick därifrån med känslan av att ha tappat något viktigt.

Det är så lätt att glömma bort det vi inte regelbundet påminns om i vardagen. Därför måste vi värna om de ledtrådar vi får fatt i, de tankar som känns viktiga. För vi får ingen hjälp av samhället med att komma de alternativa sanningarna på spåren. Plötsligt står du på Ica och köper besprutade bananer igen, trots att du har sett filmen ”Bananas” och lovat dig själv att aldrig mer. Men de ligger ju där framför dig, bananerna. Och billiga är de! Och du har glömt. Du väljer blått till lillkillen för att det erbjuds dig som en självklarhet och du drömmer skitdrömmar om ett nytt kök som du ska bli lycklig i. Om du bara jobbar lite mer. Och du börjar med 5:2-dieten eftersom du läser om den på löpsedlarna varje dag, vecka efter vecka, och då måste det ju vara det viktigaste?

Och plötsligt slår det mig, en klarsynt om än konspiratorisk tanke: Tänk om det finns en dold agenda med 5:2-dieten? Varför annars denna hysteriska propaganda för självsvält? Någon vill att du ska lägga all din tid och energi på att räkna kalorier. Någon vill att du ska vara så hungrig att du tappar förmågan att tänka klart två dagar i veckan. För med en diet på 500 kalorier per dag har i alla fall jag ingen ork att tänka klarsynta kritiska tankar. Och kanske finns det någon som tjänar på det?