Slänger man sitt förnamn i ansiktet på någon så säger det i stort sett inte ett skvatt. Enbart förnamnet som igenkänningstecken har en negativ funktion – att förhindra kontakt, kommunikation och utbyte av information.
En förutsättning för kontakt är just att veta vem man talar med.
Nog är det lättare att börja prata om värmesystemet hemma om främlingen som ringer på dörrklockan både presenterar sig och berättar att han kommer just från det företag man har anlitat för att kolla pannan.
Inom typiska kvinnoyrken är det nästan obligatoriskt med en skylt på bröstet där det står titel och enbart förnamn. Men det står både för- och efternamn på läkarens skylt.
I grupper där alla är bekanta med varandra känns det bra att bara använda förnamn. Men så snart det kommer till människor som inte vet lika mycket om vem och vad som avhandlas är det mindre bra.
Medvetet eller ej så fungerar tilltalet med enbart förnamn, förkortningar och fackuttryck sammanhållande inåt och utestänger andra.
De som sysslar med ”internsnack”, det vill säga använder ord och uttryck som bara de invigda känner till är bekväma med det och det går att snabbt avhandla saker, till exempel på jobbet. Fackuttryck gör samtalet effektivt men som sagt, bara om alla känner till ordens betydelse.
Vanan att använda enbart förnamn i alla sammanhang kom ungefär samtidigt som Du-reformen på 70-talet. När Bror Rexed blev chef för Socialstyrelsen meddelade han att han ville bli kallad Du och Bror.
Men stick och stäv mot Du-reformen har ett nytt ni-sägande tagit fart. I synnerhet i affärs- och serviceyrken.
Jag hoppade till när jag hade gått en runda i en lokal klädbutik och fick frågan:
- Hittade ni inte någonting?
Redan då frågade jag expediten varför hon plötsligt sa ni, jag hade ju varit där så många gånger. ”Av artighet”, blev svaret.
Nyfiken och såsom varande ivrig an hängare av tilltalet du, besökte jag samma dag flera butiker för att höra mig för om det var fler som la in respekt i uttrycket ni.
Ja, det var det.
Flera av dem jag hade pratat med hade gått på samma kurs i att förbättra servicen och göra umgänget med kunderna lättare. Det stod snabbt klart för mig att i synnerhet äldre människor skulle det smöras för.
Jag försökte förklara att det just var de äldre som tyckte sämst om att bli tilltalade med ni. Niandet var något som förr användes nedåt, chefen skulle kallas direktören och den anställde i sin tur skulle tilltalas med ni, en bakgrund som de yngre inte känner till.
Jag märkte snabbt att tjejerna, för jag träffade bara kvinnor i butikerna, var födda under eller efter 70-talet. De hade ingen egen känsla för orden du eller ni och lade en ny innebörd i ordet ni, respekt i synnerhet för äldre. De menade väl men det blev så fel. Vi pratade inte särskilt länge. Jag frågade inte var gränsen drogs, t ex vid vilken ålder.
Jag blev lättad inne i min favoritbutik. Innehavaren i min egen ålder bara skrattade.
“Säga ni till en kund, nej aldrig i livet.”
Efter den lilla undersökningen av tilltalet visavi kunder har jag inte blivit niad i Lindesberg.
Kursen i ökat servicemedvetande har jag heller inte hört något mer om.
Stand-up-artisten Babben Larsson reagerar alltid när hon blir niad. En gång lär hon ha fräst till:
“Jag vet hur jag ser ut men jag är en person och vill inte bli tilltalad som två!”
Inte jag heller.
Inger Söderberg
