I det här fallet hände Staffan Heimerson.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Flera personer i min nära sociala medier-omgivning gav i samband med den krönika där han jämförde #metoo med häxjakt och stalinistiska utrensningar uttryck för att det det var fel att låta Heimerson säga sin åsikt, när den nu var så fel. Varför var det fel? Därför att han var så gammal. Han kunde inte veta bättre!

Andra har kallat det fegt av en av Stockholmsteatrarna att säga upp samarbetet med en sexistisk äldre skådespelare och regissör. I det fallet vet jag inte ens vad alternativet skulle vara. Att ha honom kvar, bara för att han är gammal? Att inte ta in någon som är gammal, eftersom de så lätt gör fel?

Det är handlingarna, eller i Heimersons fall, åsikterna, som är problemet. Åldern är varken orsak eller ursäkt.

Förutsättningen för att ens tänka på hög ålder som en ursäkt är att se ålder som en egenskap i sig, att alla som har råkat passera pension skulle ha mer gemensamt än tidigare – och att de skulle vara något annat än alla vi andra. Det är förminskande syn som knappast framförs lika ogenerat när det gäller någon annan grupp.

Ett annat exempel som då och då kommer upp för diskussion är äldres körkort. I många länder har man obligatoriska hälsokontroller för bilförare över 75 år, men inte i Sverige. Enligt Transportstyrelsen är det här ett problem. Bland annat pekar myndigheten på att bara en mindre andel av de som får en demensdiagnos också får sitt körkort återkallat. Men om man nu ska hålla på med obligatoriska kontroller – borde man inte rikta dem mot de som verkligen ställer till det? Av de singelolyckor som ledde till personskador eller dödsfall mellan 2012 och 2016 var föraren i en tredjedel av fallen mellan 18 och 24 år. Äldre förare, från 75 år och uppåt, stod för inte ens var tjugonde olycka. Detta trots att körkortsinnehavarna i den här gruppen är dubbelt så många.

Allra farligast kör unga män. När någon kör rattfull eller vårdslöst kan Transportstyrelsen återkalla körkortet. Det sker fyra gånger oftare för män mellan 18 och 24 år än för genomsnittet.

På arbetsmarknaden blir vi äldre redan vid 40, enligt en stor och aktuell studie från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Diskrimineringen slår hårdare mot kvinnor än mot män. Av allt det som drabbar oss alla är ålderdomen kanske det mest svårsmälta. Man går från att vara någon, till att bli en i mängden. Alla blir ett och samma stora grå.

Häromveckan skrev jag om hur äldres boendechanser blir allt mer klassberoende, något som har fått mig att med 30 år till pension ställa mig i seniorbostadskö. Men den verkliga ångesten är ju detta: Att fråntas sin personlighet. Man blir gullig, rar, hjälpbehövande. Eller så ses man som en perifer rest från ett förflutet få saknar i sig, men gärna vill ha kvar i form av spridda påminnelser, antagligen eftersom det ger intryck av att leva i en bättre tid och är ett slags frikort för att känna sig moraliskt överlägsen. Så omförhandlas det som i sak är förkastligt till excentriskt, så avvikande att det inte kräver någon riktig åtgärd.

I någon mån bemöts den absoluta överklassen med en liknande, överseende attityd. Är det inte för tokigt att det roligaste de vet är att skjuta rävar och lite rörande hur de får anlita inredningsdesigners i brist på riktiga vänner att anförtro sig? Men detta är trots allt en mycket begränsad och i övrigt otroligt privilegierad grupp.

Äldre blir vi allihop. Och samtidigt bara mindre av oss själva, och mer av vår ålder, i andras ögon.