Självklart är kritikerns kapacitet beroende av hens villkor.
Och hur försörjer sig egentligen poeter?
De flesta poeter kan inte försörja sig på att skriva poesi: vad gör det med poesin?
Samtalet om samtidspoesins sociala angelägenhet, kommunikationsförmåga och förnyelse – eller brist på densamma – har på många sätt varit spännande, men också dragits med kategoriska uttalanden som att poesin skulle ha någon slags särställning och inte tåla kritik. Det känns som ett trött påstående i ett samhälle där poesin fortfarande lever kvar, inte för att den skulle ha någon upphöjd ställning eller för att poeterna skulle vara några oantastliga kungar, utan för att de mirakulöst strävar på trots att de faktiskt är ganska marginaliserade bland deckare och kokböcker och romaner.
Envist skriver de dikter utan att ha någon större förväntning på vare sig glamour eller ekonomisk utdelning. Poesin är inte upphöjd i samhället. Däremot har den anspråk på att betyda något. Det kan irritera när man vid första anblicken inte förstår vad, och därför avfärdar den. Men också för att anspråk i sig kan kännas störande och malligt.
Att poesin förändras över tid – och ibland verkar upprepa sig själv – är givet, varför skulle litteraturvetenskapen annars dela upp sin historia i epoker? Och alla gillar inte allt, också det är givet. Att stora förlag föredrar likriktning är kanske viktigare att diskutera?
Kristian Lundberg påpekade uppfriskande att de små förlag som törs ge ut poesi (ofta den som de stora förlagen anser mindre publiktillvänd) på samma sätt som poeterna, lider under dåliga ekonomiska förhållanden. Likväl strävar också de vidare. Någonstans ser de poesin som en konstart i samtal med sin omvärld och tror på det samtalets betydelse. De värderar så att säga inte poesin i termer av säljbart eller inte säljbart, utan utifrån om de tycker den behövs.
De vet att poesi har nästan alltid varit olönsam, stått litet utanför och betraktat världen som genom ett kikhål. Ändå lyckats tala till en stor mängd människor. Kikhålets storlek betyder trots allt inte att perspektivet måste bli snävt – tvärtom kan det vara omkullkastande och stort, sätta ord på det som pågår utanför de stora scenerna. På människans villkor i systemet. På individuella känslor som på ett eller annat vis delas av ett kollektiv (eller de som tvingats ut ur det), och därför i slutändan också påverkar systemet.
Poesin har aldrig varit oskyldig. Inte heller nu. För vad – i en likriktande kapitalistisk era – kan vara mer revolutionärt och samhällsengagerat än dikten som hävdar såväl trohet som trovärdighet mot sin egen utsaga, istället för mot redan framställda normer?
Detta oavsett om dikten liknar en annan dikt, en strömning, en trend. Varje dikt har så att säga rätt att läsas i egen rätt. Poesins sanning kommer just därför alltid att vara en annan än journalistens, politikerns, aktivistens och också kritikerns, i poesin måste man inte välja det ena framför det andra, i den ryms alla väderstreck.
Varför talar man inte mer om det? Om vad poesin kan göra?
I allt diskuterande om poesin och dess uttolkare tycks mig alltså den verkligt intressanta diskussionen, den om poesins meningsskapande praktik och etik, till stor del liksom ha skjutits framför debatten. Det, om något, förminskar dikten.
Både författare, humanister (akademiker, alltså) och kritiker brukar annars vara de som försvarar litteraturens stora och spretiga potential i den samhällsekonomi som vill decimera frågorna om hur vi människor ska leva, vad livet och döden är och hur vi hanterar de erfarenheter vi förvärvar och för vilka vi inte har något facit. De vet att livet, liksom dikten, är friskrivet logiskt handlingsföljd, berättarstruktur och står över universella sanningsanspråk. Vi är subjekt och våra liv överrumplar oss ständigt. Vad ska vi göra?
På grekernas tid fanns dramat som uttolkare och vägvisare, och kören sjöng fram det som var alltför svårt för en enskild aktör att förtälja. Även om samtidens dikter inte alltid kan ge oss klara svar på frågan om hur vi ska leva och leva vidare, kan känslan den ingjuter ge kraft att formulera egna livsinstruktioner. Kanske blir det den som läser den som skriver nästa dikt, och kanske är den öppnare. Kanske är den slutnare. Kanske bör vi fundera på vad det är i vårt samhälle som gör att vi törs tala och vad det är som får oss att tiga. I dikten, såväl som bland folk. Den märkliga spegel poesin erbjuder oss säger alltid något om sin tid.
