Hur konstruerar man en intetsägande, avpolitiserad värld, ett samförstånd som är uppbyggt kring konsumtion och ständig tillväxt, en drömvärld av materialism och skulder och splittring, där man kan sätta ett dollartecken före alla relationer, där vi slutar att kämpa för förändring? Jo, man delegerar sin makt till företag vilkas resultat är beroende av den här modellen.
Makten är på väg att förskjutas: till platser där vi inte har någon röst eller rösträtt. Inrikespolitik smids av särskilda rådgivare och spinndoktorer, av paneler och rådgivande kommittéer som är fullproppade med lobbyister. Den självhatiska staten drar tillbaka sin egen myndighet att reglera och styra. Samtidigt fylls det demokratiska vakuumet i hjärtat av den globala styrningen – utan något som helst samtycke – av internationella byråkrater och företagsledare. De NGO:er (icke-statliga organisationer) som, ofta som en eftertanke, tillåts att ansluta sig till dem representerar begripligen inte vare sig civilsamhället eller väljarkåren. (Och var snäll och bespara mig tugget om konsumentdemokrati eller aktieägardemokrati: i båda fallen har vissa människor fler röster än andra, och de som har flest röster är de som är minst benägna att ligga på om förändring.)
För mig symboliserar det jättelika konsumentvaruföretaget Unilever, som jag drabbade samman med om frågan om palmolja för några dagar sedan, de här förskjutna relationerna. Jag kan inte komma på någon aktör som har gjort mer för att sudda ut gränserna mellan den privata sektorns roll och den offentliga sektorns roll. Om man tar bort företagsnamnet när man läser på dess hemsidor skulle man kunna missta det för ett FN-organ.
Det tycks vara representerat nästan överallt. Det har folk i (för att bara nämna några) den brittiska regeringens Ecosystem Markets Task Force och SACN (Scientific Advisory Committee on Nutrition), IFAD (International Fund for Agricultural Development), G8:s nya allians för tryggad livsmedelsförsörjning och näringsfrågor, FN:s livsmedelsprogram, 3GF (Global Green Growth Forum), FN:s program Scaling Up Nutrition och SDSN (Sustainable Development Solutions Network), Global Compact och FN:s högnivåpanel för global utveckling.
Ibland använder Unilever denna makt väl. Dess ansträngningar att minska sin egen energi- och vattenanvändning och sin produktion av avfall, och att sprida dessa förändringar bortanför egen dörr, ser trovärdiga ut och gör intryck. Ibland tycker jag att dess initiativ ser ut som egennyttigt trams.
Dess ”Dove self-esteem project” hävdar till exempel att det ”hjälper ... miljoner unga människor att förbättra sin självkänsla genom utbildningsprogram”. En av dess utbildningsvideor vidhåller att skönhet ”är helt avgörande för att du ska vara lycklig”, vilket med all säkerhet är den övertygelse som förstör unga människors självkänsla till att börja med. Men självklart kan man återställa den genom att smeta på sig någon gegga med Doves varumärke på: Unilever rapporterar att 82 procent av de kvinnor i Kanada som känner till projektet ”troligen skulle köpa Dove”.
Ibland tycks Unilever göra två saker samtidigt. Man säger till exempel att man minskar mängden salt och fett och socker i den processade mat man tillverkar. Men före det senaste valet var man också värd och ordförande för de konservativas folkhälsokommission, något som hälsokampanjer såg som en ursäkt att undvika att vidta åtgärder mot fetma, dålig kosthållning och alkoholmissbruk. Detta organ bidrog till att befria den statliga politiken från hot som ytterligare reklamrestriktioner och obligatorisk trafikljusmärkning av socker, salt och fett.
Därefter åstadkom kommissionen ett ”ansvarsavtal” mellan staten och näringslivet – Unilever sitter fortfarande i styrelsen för det senare. Enligt detta avtal är det vanliga förhållandet mellan lobbyister och stat det omvända. Företagen gör utkast till statlig politik, och utkasten skickas sedan på remiss till statstjänstemän. Reglering ersätts av frivilliga insatser. Guardian har pekat ut Unilever som ett av de företag som vägrade att skriva på avtalets frivilliga åtagande att minska mängden kalorier.
Jag försöker inte antyda att allt de här panelerna och allianserna och styrelserna och forumen föreslår är skadligt. Men som utvecklingsskribenten Lou Pingeot påpekar är deras analys av världsproblemen ofullständig och egennyttig då den framställer företag som mänsklighetens frälsare men aldrig nämner att de bidragit till många av de problem (såsom finanskriser, landgrabbing, skatteförluster, fetma, undernäring, klimatförändringar, förstörelse av livsmiljöer, fattigdom, otrygghet) de säger sig bekämpa. De flesta av de lösningar de föreslår förutsätter antingen att de styrande förhåller sig passiva (fattigdomen kommer att åtgärdas då rikedom sipprar ner genom en växande ekonomi) eller att man skapar ett mer gästvänligt företagsklimat.
Dessa företagsdominerade paneler är i bästa fall övervägande meningslösa: tuppningsmöten där vd:ar utövar sina messiaskomplex. I värsta fall är de ett sätt för multinationella företag att omforma politiken så att den gynnar dem själva genom att – under förevändning att få bukt med nöd och exploatering – göra sina exploaterande affärsmetoder allmänna.
Så gott som alla politiska aktörer – inklusive en del av de NGO:er som en gång var emot dem – riskerar att älskas ihjäl av de här företagen. I februari skrev brittiska The Guardian på ett sjusiffrigt avtal med Unilever, ett avtal som, enligt ansvarig utgivare, ”koncentrerar sig på gemensamma värderingar: hållbar livsstil och öppet berättande”. Avtalet föranledde ett initiativ som kallas Guardian Labs och som ska hjälpa varumärken att hitta ”mer engagerande sätt att berätta sin historia”. Guardian påpekar att man har riktlinjer som täcker den typen av sponsoravtal för att säkerställa det redaktionella oberoendet.
Jag är medveten om och beklagar det faktum att alla nyhetstidningar är beroende av företagspengar för sin överlevnad (annonser och sponsring står förmodligen i de flesta fall för runt 70 procent av deras intäkter). Men i mina ögon är detta ännu ett steg på den breda vägen. Som miljökämpen Peter Gerhardt uttrycker det försöker företag som Unilever ”intressentifiera alla konflikter”. Jag tror att han med detta menar att företaget omfamnar sina kritiker, gör dem delaktiga i en dialog som är öppen på samma sätt som en hummertina är öppen och bryter ner kritiskt avstånd och kritisk identitet till dess att ingen längre vet vem de är.
Ja, jag vill hellre att företag är som Unilever än att de är som Goldman Sachs, Cargill eller Exxon då det tycks ha god känsla för vad ett ansvarsfullt företag bör göra, även om det inte alltid gör det. Men det skulle vara ännu bättre om de styrande och globala organ slutade delegera sin makt till företag. De representerar inte oss och de har ingen rätt att styra över våra liv.
Översättning: Hanna Hannes Hård
Kolumnen är tidigare publicerad i The Guardian.
Läs även intervjun med George Monbiot.
