Öppna en tidning, egentligen nästan vilken som helst och du ser Miley Cyrus, så gott som naken, ivrigt slickande på en stolpe med formen av ett manligt könsorgan. Vänd blad och du blir upplyst om kändisarnas plastikoperationer. Byt tidning och du ser Miley Cyrus på alla fyra i minimala stringtrosor och på nästa bild dansar hon omkring tillsammans med en gigantisk marijuanacigarett med tvåhundra tolvåriga flickor som beskådar showen från första parkett.

De påstår att det är konst. Jag tänker att det är idioti. Men återigen, jag kanske bara är gammal, jag kanske bara inte är tillräckligt öppensinnad för att se det konstnärliga i att propagera för knark. 

Jag kanske är bitter över att ha passerat trettio och vad det och mitt barnafödande har gjort med min kropp. Jag skulle nog inte få betalt för att slicka på nån muskulös dansare i bara mässingen, jag misstänker att jag inte skulle vara intressant även om jag erbjöd mig att betala för det själv. 

Men nej. Vad jag ser att dessa bilder gör är att kabla ut ett tydligt budskap till framförallt unga tjejer. De talar ordlöst om för oss att om vi som kvinnor vill ha uppmärksamhet bör vi kasta av oss kläderna och simulera sex med oss själva inför allmän beskådan. Att media väljer att ge den här typen av kvinnor så stor plats är käpprätt åt helvete. För gör man som hon blir man känd, uppmärksammad och hyllad, och för hur många unga flickor är inte det den stora drömmen.

Visa upp kvinnor som faktiskt kan någonting. Och nu menar jag någonting unikt, för en snippa har så vitt jag vet alla kvinnor och för att dra ner trosorna krävs ingen större talang.

Ge mig en stark kvinna som inte behöver kräla i rännstenen för att synas. Ge mig en förebild. Ge min och alla andras döttrar en förebild. En vettig sådan den här gången tack. Någon som visar hur man slår sig fram i livet med hjälp av ödmjukhet och hjärna.

Sexighet är inte fel. Men vad dessa kvinnor håller på med är ungefär lika sexigt som Borat i mankini. Det här beteendet är endast en desperat åtgärd för att få de där hett efterlängtade fifteen minutes of fame. Om det så blir till priset av att folk skrattar åt dig är det på något sätt alltså värt det.

Jag vet vad ni tänker. Det här är ett uttjatat ämne. Jag håller med. Det är ett väldigt uttjatat ämne. Det har tjatats och vänts och vridits på det i åratal nu. Och ändå. 

Men kanske är det jag som borde tagga ner, se det roliga i att kvinnor vågar vara frisläppta och att dagens ungdom presenteras för droger och plastik-operationer på ett så festligt sätt och bara lägga i guds händer att mina barn ändå är tillräckligt smarta för att inse det upp- och nedvända  i allt det här. 

Så nu lär jag väl sluta att skriva och trippa iväg och handla iförd mina högklackade skor. Endast.

För sedan pratar äntligen alla om mig, och förstå hur många som kommer att läsa den här krönikan då.