Bilder och kommentarer från ett nystartat Instagram-konto som skulle bli det där roliga kontot som alla elever i klassen skulle använda sig av och sprida roliga bilder till varandra med, visade nu i stället en ensam tjej och de grövsta kommentarer man kan tänka sig.

De som la ut bilderna uppmanade åskådaren att ladda hagelbössan och ge sig ut på grisjakt. En av eleverna valde att inte vara med på detta, utan tog till sig det civilkurage som alla borde besitta, och skvallrade för sin mamma. Som i sin tur kontaktade mig. Nu är processen igång på den skolan och mamman till den utsatta berättar att flickan trots allt mår bra. 

Men det som blev en ännu större uppgift var att fundera på hur det barn som väljer att göra en sådan här handling mår. Eleven som hade lagt ut bilderna kommer från ett mycket trasigt familjeförhållande. Och hur skulle de nu sätta in resurser på den eleven? Vilka hjälper det trasiga barnet genom denna händelse? Vem ser barnet? Vad ligger bakom den sjuka handlingen? Får barnet någon hjälp? 

Frågan varför ett barn väljer att stöka om och vara ett taskigt barn måste få mer fokus i vårt samhälle. 

Mitt första uppdrag efter sommaren blev även det en känsloladdad historia. Jag pratade med eleverna och ställde frågan om det fanns någon i rummet som kände att den var modig nog att tala om att den var lite mer annorlunda än de andra. 

Mitt framför mig armbågar en tjej en annan tjej i sidan. Och det viskades mellan dem.

– Tjejen, är du lite mer annorlunda än de andra? frågade jag.

– Kolla, han tror att du är en tjej, fnittrar tjejen bredvid.

Ja, jag trodde verkligen att det var en tjej jag till-talade. Men det var ju en kille som ville vara tjej.

– Får jag skriva ditt namn på tavlan för att du vågar vara annorlunda? frågade jag.

– Absolut, svarade stjärnan. Jag markerade även hans namn med en stjärna, för att han var så speciell.

Efter det poppade den ena efter den andra ”annor-lunda” eleven upp med sin historia. Och nu blev det helt plötsligt så känslomässigt starkt att jag nästan stod med gråten i halsen.

En kille var annorlunda för att hans pappa slog honom och hans mamma. En annan kille för att han var självmordsbenägen som han sa. En tredje kille hade så mycket hat i sig på grund av elaka klasskompisar att det tog sig uttryck att han slog andra på käften. Ytterligare en kille stannade kvar efteråt och talade om att han hade ju en massa bokstäver, så han var annorlunda för det.

Processen är igång för den slagna, det startades en för den självmordsbenägna, det samtalas med klassen om killen med hatet och killen med bokstäverna får respekt.

Hur kommer det sig att barn som inte känner mig efter bara några minuter vågar öppna upp sitt inre inför mig och hela klassen? Jo, för att jag ser dem! Och jag hör dem! Och jag respekterar dem! Föräldrar, sluta vara så upptagna med att kolla er själva i spegeln att ni inte ser era barn.