Jag grävde vidare och frågade fler tjejkompisar, som alla hade heterosexuella relationer, om de kände av förväntningar, blickar och måsten. Svaren blev ganska lika. Alla kände av någon form av förväntningar och måsten. Jag upptäckte att förväntningarna upplevdes större för de tjejer vars svärföräldrar var utrikesfödda. 

Det handlade om allt från hur de skulle bete sig, till hur rent och fint de hade det hemma. Eller hur mycket de hjälpte till i köket vid större träffar, eller hur de fostrade och hanterade sina barn. 

Allt som oftast, så var det tjejen som var besvikelsen om dessa förväntningar inte levdes upp till. Killarna i relationerna gled ”som vanligt” förbi. Eller ja, det kanske förväntas att vi ska vara de inkomstbringande, stora, starka machomännen? Men å andra sidan så tjänar vi redan mer för lika arbete, och vi kommer undan med att vi ryter ifrån och är allmänt bortskämda av våra mödrar.

Hur som helst, inte nog med att vi killar ofta glider förbi, vi glömmer även att tala om för världen, speciellt för våra föräldrar, hur jävla fantastiska dessa kvinnor är och hur passiva vi killar är i relationerna. 

Framför allt så tar vi nog sällan diskussionen med våra föräldrar. För om vi är medvetna, och förhoppningsvis har ett ganska så jämställt förhållande, då kommer tjejerna alltid att uppfattas som mindre bra eftersom förväntningarna ser ut som de gör. Om vi män förutsättningslöst går in och hjälper till, vilket vi naturligtvis ska och borde göra. Då höjs vi till skyarna medan kvinnorna som redan gör 75 procent av arbetet får de där blickarna.

Det är dags att vi män tar ett snack med våra föräldrar om att droppa sina förväntningar. 

Vi män måste bli bättre på att tala om för världen, speciellt våra föräldrar, att kvinnorna i våra liv redan gör mer än halva arbetet i våra relationer. 

Framför allt är det dags att vi gör vår del. För jag vågar påstå att vi män generellt inte gör tillräckligt. 

Det är dags att ”we come clean”. Det är dags för föräldrasamtal.