Ibland smickrar jag mig med att jag är luttrad, jag har sett ett och annat och kan ta verkligheten för vad den är. Men den stora bedriften och själva kompetensen hos en bra socialarbetare är inte att kunna möta det fula och skamfyllda; det är att göra det och ändå fortsätta känna, bry sig, se nyanser och förstå. Att trots att man ställs inför samhällets djupt orättvisa baksida dag efter dag inte sluta förfasas över hur där ser ut och varför. Vi ska förmedla hopp till den som inget har och med oss själva som verktyg vara ljus i mörkret. Det är oerhört tärande och kräver egentligen exceptionellt goda arbetsvillkor för att kompensera den psykiska belastningen. Ändå är det inte sociala problem jag inte orkar möta mer - det är min egen yrkesroll. Allt oftare undrar jag vad fan vi sysslar med egentligen.

Utvecklingen har pågått länge. Sakta men säkert har det sociala arbetet och vi som arbetar med det blivit någon form av administrativa, ja, vad ska man ens kalla det? Jag slår upp synonymer till ”lakej” och skrattar högt för mig själv: ”livréklädd betjänt”, ”tjänare”, ”uppassare”. Eller ännu bättre: ”hantlangare”, ”hejduk”, ”slav”, ”dräng”. De passar allihop, allra bäst kanske ”eftersägare” och ”smilfink”. Det enda förslaget som inte funkar är möjligtvis ”handgången man”, av det enkla skälet att vi nästan uteslutande är kvinnor. 

Lovisa Broström skriver i sitt kapitel i ”Klass i Sverige” om medelklassens förändrade maktposition och nya klasskonflikter. Hon fokuserar på lärare, poliser och sjuksköterskor, men utvecklingen är densamma för socialarbetare. Den särskilda kompetens vi har kunde ha betytt makt i förhållande till arbetsgivaren; eftersom de inte har en aning om vad vi egentligen gör, hur lång tid det tar eller vilka resurser som krävs blir det svårt att styra och övervaka arbetet. Men med new public managements intåg i välfärden har alla verksamheter slimmats ner till oigenkännlighet med hänvisning till de heliga orden: ”kostnadseffektivisering” och ”evidensbasering”. I verkligheten betyder det att allt som kostar skattepengar ska vara billigt och mätbart för att bli ännu billigare. Och när allt ska kunna mätas, utvärderas, granskas och följas upp anpassas praktiken efter vad som är mätbart. 

Det går inte att mäta vilka katastrofer och mänskliga tragedier man undvikit med förbyggande arbete och tidiga insatser så folks liv måste fullständigt rasera innan de kan få hjälp. Därför möter vi ständigt tyngre social problematik vilken egentligen inte ska lösas, utan mest administreras, folk snurrar hela sina liv i systemet. Sprattlar år ut och år in i det sociala skyddsnät som förvandlats till en fälla. På socialkontoren mäts resultat i antalet ärenden och utredningar, hos oss i utförarverksamheterna mäts det i antal minuter stöd per vecka, om personen alls kunde tillgodogöra sig hjälpen saknar relevans. I takt med att ideologin om alltings mät- och styrbarhet helt tagit över har vi deklasserats, vi har tvingats nedåt i klasshierarkin genom att vårt kunnande gjorts irrelevant. Vi ska bara göra vårt jobb utan att alls påverka hur. Vi ska varje dag företräda det system som maler sönder både oss och alla vi möter. Det är djupt förnedrande. 

När jag kommer hem är jag ljudkänslig, jag orkar inte med mina barn och jag blandar värktabletter på ett sätt som skulle hamna under ”riskbruk” i de evidensbaserade standardformulär vi tvingas använda i mötet med klienter. Jag måste ut och läser på om omställningsstödet. Ni vet det där vi skulle få i stället för anställningstrygghet. Vilken blåsning ändå! Ynka 8 800 personer kan få det i år och studierna ska stärka den sökandes ”ställning på arbetsmarknaden”. För socionomer finns det hur mycket jobb som helst av en enkel anledning: ingen vill ha dem. Vår ”ställning på arbetsmarknaden” är nere på knä och vi pallar inte vara smilfinkar mer.