I själva verket var hela Microcentro, som Buenos Aires centralt belägna affärs- och kontorskvarter kallas, täckt av ett människohav som böljade fram och tillbaka. Plakat, musik, facklor, röster som skrek – och ibland bara en respektfull tystnad.

Det var den 24 mars 2006, exakt 30 år efter militärkuppen genomfördes i Argentina, och vi var nu tusentals och åter tusentals som fyllde gatorna med vårt ”nunca mas” – aldrig mer!

Jag har aldrig någonsin varit på en så stor demonstration, varken före eller efter denna, och jag kommer aldrig att glömma den enorma kraften i den väldiga folkmassan, som med sina kroppar och röster tillsammans manifesterade ett kollektivt minne, en vägran att glömma och en övertygelse att aldrig låta det fruktansvärda hända igen. 

Jag tänker på den här demonstrationen när jag läser Jon Wemans text om vänsterns comeback i flera latinamerikanska länder, i veckans tidning. Han beskriver hur de massiva demonstrationerna i Chile mot biljettprishöjningar i tunnelbanan, de folkliga protesterna mot en regressiv skattereform i Colombia och stora manifestationer i Peru mot vad som uppfattades som en parlamentarisk kupp av det traditionella etablissemanget mot presidenten Martin Vizcarra – alla banade väg för en slags vänstergir i det högerliberala och konservativa politiska landskapet.

Inspirerande och hoppfullt för framtida folkliga mobiliseringar!

Trevlig helg och trevlig läsning!