Den har hetat ”The people vs Shell”, Folket mot Shell och kampanjen mot oljejättens borrningar efter olja i Arktis har pågått i flera år. Sju miljoner människor har skrivit under protesten, kajaker har blockerat Shells isbrytare, Greenpeace har parkerat jätteisbjörnen ”Aurora” utanför oljebolagets kontor i London. The Yes Men har delat ut ”is från Arktis” i ett avancerat hån av företaget; till och med Hillary Clinton har offentligt brutit med Obamaadministrationens linje och motsatt sig borrningar efter olja i arktiska vatten.
Under rådande maktförhållanden, där fossilkapitalet är den ständiga vinnaren, var det ändå svårt att tro att kampanjen skulle lyckas. Men så kom beskedet i måndags att Shell avslutar prospekteringen utanför Alaskas kust och lägger ner alla planer på att borra efter olja i Arktis under en ”överskådlig framtid”. Själva uppger Shell att tillbakadragandet beror på att man inte har hittat tillräckligt med olja och gas. Än har alltså inte uppvärmningen (som går som snabbast i just Arktis) smält bort tillräckligt mycket is för cyniska oljebolag att borra efter mer. Man ska inte underskatta vidden av Shells satsning: företaget har investerat 60 miljarder kronor i provborrningarna, pengar som nu bokstavligen kastats i sjön. Bara det är ju perverst – att ett oljebolag kan ösa ut så mycket pengar som kunde använts till att bygga solkraftverk eller kollektivtrafik eller tusen andra nödvändiga pusselbitar för ett fossilfritt samhälle. I slutändan kunde investeringarna bara kastas överbord – 60 miljarder, hejdå, vi drunknar ju ändå i profiter – eftersom isen fortfarande döljer det mesta av den arktiska oljan.
Men med största sannolikhet var det ändå folket som tvingades Shell till reträtt. Namnunderskrifter, direkta aktioner, protest och agitation – en ständigt pågående kamp – sparkade ut dem från Arktis. Läckta uppgifter inifrån Shell talar om att företaget var hårt trängt av kampanjerna och befarade att viktigt förtroendekapital höll på att gå upp i rök (kapital som används till att sälja in naturgas som ”lösning” på klimatkrisen). Nej, kriget är långt ifrån vunnet, men vi har segrat i detta första slag. Det är, vid närmare eftertanke, en smått svindlande triumf. Det går att dra en gräns! Fossilkapitalets jakt på ännu mer olja att ösa på elden kan stoppas – tro det eller ej.
Över hela världen växer nu rörelsen för att ta ut pengar ur fossila företag och stoppa nya borrningar. Det är svårt att tänka sig en större självförtroendeinjektion än denna, och om det är något rörelsen behöver är det känslan av att det är möjligt – fienden är inte övermäktig, den accelererande uppvärmningen ingen självgående robot som omöjligen kan hejdas. Det här var, med andra ord, exakt vad som behövdes inför Paris.
Efter flera månaders protest utanför Shells kontor i London firade aktivisterna under gårdagen, och den stora isbjörnen Aurora började fraktas bort. Men innan hon monteras ned för gott ska hon fraktas till Paris. Där kommer hon under klimattoppmötet senare i år att stå som en påminnelse om vad rörelsen redan har uppnått – men framför allt om vikten av den fortsatta kampen. För vi ska inte ropa hej för tidigt. Vinden må ha vänt och förhoppningsvis har den hittills i cement gjutna maktbalansen rubbats en aning. Aktivister kan inte själva lösa klimatförändringarna, men de kan fortsätta trycka på – med större kraft än någonsin – för att de folkvalda ska lägga locket på de fossila bränslena. I dag Arktis, i morgon resten av världen: låt all olja, kol och gas stanna i marken.
