I skolan fick vi lära oss om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Men jag minns att det var nåt tvunget och liksom falskt i min lågstadielärares ton när hon stod där framme vid katedern och mässade om FN, som gav mjölk till dom svältande barnen i Biafra. Hon var kristen och sträng, vi sjöng faktiskt psalmer på mornarna, och hon kompade på en elorgel.

Det här var 1968 och jag hade precis börjat andra klass. Jag hade ont i magen och ville inte gå dit. Jag var rädd för henne, rädd när hon blev arg. Jag var rädd för hennes hårda händer, hur hon tog i en med liksom en klolik hand. Jag var rädd för att bli straffad på nåt bestialiskt sätt, helt irrationellt, rädd för att hon skulle skicka mej till rektorn, en mytisk figur som hette Sigvard Nord och enligt ryktet gjorde så att barn aldrig mer gjorde nåt dumt.

Jag blåvägrade gå till skolan, till slut skickade dom mej till skolpsykolog som såg till att jag hamnade i OBS-klass hos fröken Englund, som såg ut som Anita i ”Anita och Televinken” och som man fick sitta i knät hos.

Jag kände mej liksom hemma där.

Men det är en annan historia.

Farsan var antifascist. En mjuk och snäll man som inte hade velat göra lumpen, men gjorde det ändå. Låg vid norska gränsen i två år under andra världskriget, fick vakta tyska desertörer som flydde över gränsen våren 1945. På ett kort jag har står han med k-pist och ler, fångarna sitter ner i en värmländsk skogsbacke och ler dom också, kriget var över för deras del.

Att vara en mjuk och snäll man var inte okomplicerat, det var mycket som jagade honom på nätterna, han skrek i sömnen. Kanske var han för mjuk och snäll, tryckte undan sin arghet. Men han trodde på demokrati och människor lika värde, det hedrar honom.

När jag var i tonåren pratade vi om fascismen och han sa en grej jag reagerade på:

”Anledningen till att Hitler och Mussolini kunde ta makten var att folk lät sej ryckas med. Känslorna trumfade fakta”, sa farsan.

Jag hade precis börjat ta intryck av Freud och Erich Fromm, jag läste mycket psykologi då, jag ville ta reda på varför jag var så rädd, och att jag hade en känsla av overklighet.

Jag tänkte att känslor var sanningen liksom, att moderna människor förtryckte sina egna känslor och därför levde i denna känsla av overklighet.

Jag växte upp i dyningarna av hippierörelsen och känslor var liksom grejen.

Så jag höll inte med.

Numera vete fan. Folk verkar ha en sån otrolig längtan efter att nån ska ge dom order, att nån ska vara stor och stark, vara ”lagens järnnäve”, ha ”ledaregenskaper”. Rösterna som tystnade 1945 hörs nu för fulla muggar, längtan efter starka ledare paras naturligtvis med föraktet för svaghet, spottandet neråt.

Fascismen är sadomasochistisk till sin natur.

Slicka uppåt, sparka neråt.

Myter och sagor ersätter mer och mer fakta.

Gamla testamentets historier används som rättesnöre, öga för öga och tand för tand.

Jag tror känslan av overklighet brer ut sej mer och mer hos oss stackars människor.

I alla fall hos mej.

Jag bröt den känslan när jag började spela musik, träffa tjejer och uppföra mej illa istället för att skolvägra.

Nu är känslan tillbaka.

Hela det här blodsbandstjatet är så groteskt, att man ska behöva bemöta sånt 2024.

Hos fler än mej verkar det som, folk sitter framför datorn och tror att det inte är på riktigt, kroppar som slits sönder, barnfötter som sticker fram ur rasmassor. Folk verkar tro att dom tittar på ”Stjärnornas krig” och skriker heja heja och dömer hela folkgrupper. Låter sej ryckas med. Tror på gamla sagor. Tror på blodsband och rasmystik.

Hela det här blodsbandstjatet är så groteskt, att man ska behöva bemöta sånt 2024.

Det är nåt jävla knas med vårt känsloliv.