Senaste tiden har jag ägnat en hel del kvällar åt att sluka den irländsk-brittiska kriminalserien The Fall. I den spelar en lysande Gillian Anderson polisen Stella Gibsons jakt på en seriemördare i Belfast. Till det yttre liknar den de tusentals deckare vi översköljs av dagligen, men med den stora skillnaden att The Fall har en klar feministisk maktanalys i grunden. Förutom att Stella Gibson är den stora hjältinnan, smart och modig, så tar hon för sig sexuellt på ett sätt som tidigare varit förbehållet hennes manliga företrädare. Det är befriande och uppfriskande. Men det verkligt radikala är att serien pratar med oss om kvinnohatet, den bakomliggande orsaken till mäns våld mot kvinnor och att den vänder sig mot den förenklade bilden av förövaren/mördaren som ett odjur. Spector, seriemördaren i The Fall, jobbar som sorgeterapeut och är en älskad familjefar med fru och två barn.
I en scen i slutet av säsong två kommer Stellas chef (och före detta älskare) in och ifrågasätter om Stella verkligen ska hålla i förhöret med den gripna seriemördaren. Chefen säger att Spector är ondskan personifierad, ett levande monster. Stella säger emot honom.
”Han är inget monster, han är bara en man.”
”Jag är en man! Jag hoppas vid gud att jag inte är som han”, säger Jim.
”Nej det är du inte. Ändå kom du till mitt hotellrum, oinbjuden och inledde nån slags fylleattack mot mig.”
”Det var ingen attack, det är orättvist. Jag ... jag ville bara ...”
”Vad ville du?”
”Jag vet inte.”
”Knulla mig? Ta mig, sätta på mig, dra över mig?”
”Jag skulle inte använda sådana ord om dig.”
”Jag sa nej Jim, tydligt. Du ignorerade mig och fortsatte.”
”Det är inte samma sak.”
”Nej, det är inte samma sak. Men du gick över gränsen.”
En nyckelscen som avvisar vår längtan efter att demonisera seriemördare eller våldtäktsmän. Fråga vilken man som helst om vad han tänker om våldtäktsmän och du kommer få höra förakt, avståndstagande och sjukförklaring av förövarna. Att däremot våga rikta blicken mot maskulinitetsnormer är det få som förmår.
Vad är det i mansnormer och vår kultur som gör att en del män (alldeles för många) utövar sin makt genom våld? Vad är det som gör att en liten kärleksfull, känslig och empatisk pojke växer upp och begår ett sexuellt övergrepp? Det händer ju inte bara av sig självt, uppenbarligen sker en hel del allvarliga fel på vägen.
I Beata Gårdelers nya viktiga film Flocken, som bygger på det så kallade Bjästafallet, är förövaren en ung, snygg 15-årig skolkamrat till Jennifer. Trots att han döms för att ha våldtagit henne på skoltoaletten väljer klasskamrater och vuxenvärlden att ställa sig på hans sida. Lärare, föräldrar, till och med prästen väljer att inte tro att den gulliga Alex, deras son, kompis, elev, kan ha begått ett övergrepp. Ingenting i hans bakgrund eller familj tyder på att han är en sådan, en våldtäktsman. Han är så långt ifrån ett monster man kan komma. En vanlig pojkman, som sedan begår ännu en våldtäkt några månader senare, något som även skedde i det verkliga fallet som filmen bygger på.
Filmen borde visas i varenda högstadieskola i hela landet och följas av omfattande diskussioner. En slags kollektiv terapi som egentligen hela landet bordet genomgå.
För uppenbarligen är alla år av protester och demonstrationer, forskning och lagstiftning inte tillräckligt för att våldet mot kvinnor ska upphöra. Ingenting tyder på att sexbrotten minskar, tvärtom. Jag börjar alltmer tro att det enda sättet att få till en verklig förändring när det kommer till det våldsamma kvinnohatet är att helt rikta fokus mot männen. De vanliga snubbarna. Pappor, bröder, sambos, vänner, grannar, arbetskamrater, skolkamrater. Våldtäktsmännen.
