Ända sedan Latin Kings välkomnade Sverige till förorten med sitt första album 1994 har ordkonsten som utövas i miljonprogrammen förfasat och förfört. Dogge och hans efterföljare blev språkrör för den mest spirande och snabbast växande grenen i det svenska språkträdet. Men ”förortsslangen” behandlades styvmoderligt av Moder Svea och avfärdades som dåligt språkbruk snarare än en berikning av svenskan.
När vi startade tidningen Gringo ett årtionde efter att ”Välkommen till förorten” släpptes var vi barn av vår tid och plats. Vi hade vuxit upp i miljonprogrammen och jublat när vi hört vår jargong spelas på radion. Nu ville vi föra in den i journalistiken och som en fristående inlaga i gratistidningen Metro hade vi en miljonpublik. Ingen på vår redaktion kunde förlika sig med något av de epitet som vårt lingo stämplades med i medierna.
De flesta som pratar ”invandrarsvenska” är födda i Sverige och har aldrig invandrat. Inte heller ”blattesvenska” är passande för många med svenskfödda föräldrar talar det. ”Rinkebysvenska” är minst lämpligt, språkarten är inte koncentrerad till någon specifik plats utan finns över hela landet. Den benämning som kommit närmast är ”förortssvenska” men det är för brett. På Gringo myntade vi därför ”miljonsvenska”. Det är framför allt i miljonprogramsorterna det har talats – och talas av över en miljon människor.
Synen på miljonsvenska påminner om ”ekensnacket” i Stockholm i slutet av 1800-talet. Slang som ”utläningar” slängde sig med, alltså de med ursprung utanför Stockholms län. De inflyttade ungdomarna ville prata annorlunda än de infödda stockholmarna. Ord som byling (polis) finns kvar i Svenska akademins ordlista, SAOL, medan brallis (flicka) har tuggats bort av tidens tand (tugg är för övrigt ekensnack för språk). Ekenslangen var koncentrerad till arbetarklassen på Södermalm och bespottad av de högre klasserna tills den dog ut till förmån för rikssvenskan.
Ersätt utläningar med utlänningar och urbanisering med globalisering så får du miljonsvenska. Byling har blivit till aina och brallis till guss. Miljonsvenskan är lika stigmatiserad som ekensnacket, men utspridd över hela landet och med fler utövare.
Språkforskare är eniga om att ekensnacket är en sociolekt – en språklig variation som utmärker en socioekonomisk grupp. Men miljonsvenskan är svårare att placera. Vissa hävdar att det är en språkvariant i ett avgränsat område såsom Rinkebysvenskan antyder. I så fall skulle varje miljonprogram ha sin egen dialekt. Även om det finns lokala variationer är likheterna mycket större än skillnaderna mellan de olika miljonprogrammens språkbruk. Andra menar att det är ungdomsslang och därför en kronolekt, ett språk kopplat till en specifik åldersgrupp. Men många har tagit med sig ”slangen” upp i både medelåldern och medelklassen. Därför är inte heller sociolekt korrekt eftersom åtskilliga som har gjort en klassresa har behållit sin miljonsvenska och via hiphoppen har den spritt sig till högre klasser.
2006 tog SAOL in guss (tjej) och keff (dålig). För första gången fanns två miljonsvenska ord officiellt med i en svensk ordbok. Vi hade konsekvent använt miljonsvenska i Gringo och ett av våra mål hade nu uppfyllts. Men reaktionerna lät inte vänta på sig. Den största språkdebatten sedan Folkpartiets förslag om språktest för att få medborgarskap utspelade sig på kultursidorna. Ingen av de tiotusen andra orden som kom in i SAOL diskuterades. Allt handlade om huruvida ”invandrarsvenskan” förstörde eller förbättrade svenskan.
Över hälften av det vi kallar för rikssvenska består av låneord från framför allt engelskan, tyskan och franskan. Men många av de orden har i sin tur lånats från utomeuropeiska språk. Exempelvis blev arabiskans qahweh till coffee på engelska som blev kaffe på svenska. Nu var keff direkt hämtat från arabiskan och guss från turkiskan. Att arabiskan som är det näst största språket i Sverige fick in ett ord i SAOL var ett ord för mycket för vissa.
När ordboken gavs ut i sin senaste uppdaterade utgåva 2015 kom rekordhöga 13 000 ord in. Inte ett enda ord var från miljonsvenskan.
