Och jag klistrade pedofili på Dalai Lama i min förra krönika. Efter att jag skrev den blev jag kontaktad av många fler än vanligt. De flesta uttryckte att de höll med, om problemet med hjältedyrkan och personkult, om hur nedtystat maktmissbruk krossar rörelser inifrån. Hur inte ens Dalai Lama är ofelbar. Och usch för gubbar som utnyttjar barn! Men så fanns det dem som uttryckte besvikelse över min brist på nyanser och att jag helt enkelt missförstått, och gjort skada med min text. De hade rätt.

Jag rycktes med av stridbara barnrättsförsvarare på internet och det var en bra och lite populistisk nyhetskrok för ett viktigt ämne jag ville ta upp. Och jag hade gjort min research. Jag hade frågat forskarkollegor, som sysslar med övergrepp mot barn, hur de uppfattade situationen. Jag kollade med en buddist. Jag läste Dalai Lamas egen icke-förklaring, där han ångrade sig, sa att han retats. Han bad bara om ursäkt. 

Så jag sökte efter försvararnas version. De menade att en tibetansk legend berättar om en 1800-talskung med svart tunga och grymt hjärta, och att människor började sticka ut tungan för att bevisa att de inte var en inkarnation av den onde kungen. En helt ologisk förklaring till att be ett barn suga på din tunga. Som barnrättsaktivister snabbt konstaterade är det långt mellan att visa och att be någon suga. En snabbt påkommen ursäkt, en undanflykt som inte höll ihop logiskt. 

Ingenting väckte varningsklockor i att jag var fel ute. När jag skulle korta klippte jag rentav bort nyanseringar och spetsade till några formuleringar. Den svenska debatten var bombsäker på sin sak. Jag hade den pedofilkänsliga debatten på min sida, jag var rätt ute. 

Men det var jag inte. För vi blev alla lurade.

Eva, en kvinna som kontaktade mig frågade mig: vem, vilka tjänar på att svartmåla Dalai Lama?

Kina.

Enligt Bob Thurman, professor i indo-­tibetansk buddism vid Columbia University, var bakgrunden det faktum att Dalai Lama varit i Mongoliet och utsett en reinkarnation av Mongoliets Dalai Lama. Två månader efter händelsen med pojken och tungan började en nedklippt version av en film att spridas, från anonyma konton och helt utan referenser till ”che le sa” – den förvisso potentiellt ganska integritetskränkande, men knappast pedofila, tibetanska traditionen att ge barn godis med munnen, och erbjuda tungan på skämt när godiset är slut.

För Kina är Dalai Lama en nagel i ögat. Han påminner om alla vidrigheter landet gjort mot inte bara Tibet och tibetaner, utan mot en lång rad minoriteter och grannländer. Såg ni någon av de videor som läckte ut, där kinesiska fångvaktare tvingar muslimska kvinnor och barn att äta fläsk och dricka alkohol under ramadan? Våld, inte bara mot människors kroppar utan även mot deras själ. Där uiguriska män samlats ihop i koncentrationsläger, vägg i vägg med kliniker som exporterar organ för donation – bara en grej i raden av sådan Kina vill rikta bort sökljuset ifrån. Eller från det faktum att de lyckats få fram en mycket tveksam rapport om att det inte hotar säkerheten att ta bort tågvärdarna, så att deras företag MTR kan tjäna ännu mer pengar på Stockholms pendeltåg…

Det är fortfarande sant att det inte finns några hjältar. Dalai Lama är fortfarande en människa, med fel och brister som alla vi andra, som har sagt tokigheter, som kanske är lite gaggig, som inte borde ta sig friheter mot barn. Men inget tyder på att han är pedofil. I Tibets kamp mot Kina råder det knappast heller något tvivel om vilka som har moralen – och barns bästa – på sin sida.  

Jag, vi, måste helt enkelt bli bättre på att inte haka på i de enkla dreven som serveras. Vi måste våra erkänna att vi alla är utsatta för den pågående påverkan och våga backa när vi blivit lurade. Och vara särskilt vaksamma när någon ropar pedofili. Barns rättigheter är för viktiga för att tillåtas bli ett vapen i antidemokraternas händer. 

Förlåt, Dalai Lama, jag blev lurad av Kina.