Julen står för dörren och för många innebär det att vi ska trängas under samma tak som våra föräldrar. Att bli lite irriterad i det scenariot är naturligt. Men det är inte bara det där man kan skratta åt i efterhand som gnager till jul. Ni vet, typ att någon för sjuhundrade gången har behövt förklara att vegetarianer inte äter fisk. Nej, det är nya skavet i våra relationer till våra föräldrar. Det diffusa avståndet som sakta men säkert växer sig större.
Jag fyller fyrtio om en kvart och bland mina vänner i samma ålder har våra föräldrar allt mer kommit att dominera som samtalsämne. När vi tidigare pratat om killar är det nu våra mammor och pappor vi analyserar och hittar på ursäkter för. Dissekerar, diagnostiserar, försöker förstå. "Han menar nog så här egentligen", ”Hon kanske har svårt att vara sårbar”, “Kan det bero på uppväxten?”. För Gen X har föräldrarna blivit våra nya fuckboys.
Vår generation är överkvalificerad när det kommer till att prata känslor. Dagens självhjälpskultur har gjort oss till experter på relationer.
Vi rannsakar och omprövar, bekräftar varandra verbalt, arbetar fan ta mig dagligen med hur vi förhåller oss till oss själva och andra. Alla relationer kräver jobb, påminner vi varandra förnuftigt. Vi pluggar gränssättning och självmedkänsla till frukost. En slät kopp anknytningsmönster på det. Men i mötet med våra föräldrar så hjälper det inte. Och det är ett generationsglapp som gör ont.
När vi morskt åker hem med våra terapitimmar innanför västen så händer inte det vi hoppas ska hända. De…verkar inte alls se vilka vi är? En pik gör oss till osäkra tolvåringar igen och allt rämnar. Fuckboys är som bekant experter på att få en att känna att man överreagerar. Våra föräldrar? Ha!
Men det är klart. Medan de stretat på, gjort rätt för sig och uppmuntrats att inte känna efter så mycket så har samhället uppmanat oss att känna efter jättemycket. Så vi kan inte prata med dem och de kan inte prata med oss. De vi tänker borde vara de första som förstår oss är de sista som gör det. Positionerna är låsta, vi når inte fram. Vi blir irriterade, de också, nån fräser och nån annan fräser tillbaka och så åker muren upp. Vi flyter allt längre ifrån varandra.
För vissa verkar känslan av något slags känslomässigt svek väckas när man själv får barn. Att man inser vad ett föräldraskap är och bör vara, och att det är något som man själv aldrig fick uppleva. Andra kanske går igenom en kris av något slag, och möts av ens föräldrars oförmåga – eller ointresse – av att hantera en som vuxen individ.
En kompis med ett nyfött barn sms:ar. Hon är ledsen över hur ointresserade hennes föräldrar är. ”Ska man orka säga det, ska man försöka prata, eller bara ha en trevlig ton och försöka skita i?”.
Jag vet inte. Kanske är det inte värt risken att mötas av en fnysning. Som barn, om än ett vuxet barn, är man liksom i underläge. Kanske är det bättre att artigt låtsas som det regnar? Ge upp? För så blir det ju. Ingen annan nära relation i ens liv överlever den sortens likgiltighet.
Det är lätt att känna sig löjlig. Man är liksom medelålders och helt nipprig över sina föräldrar? Vi blir osäkra. Kanske har alla det så här, kanske överdriver jag på riktigt, kanske är det mitt eget fel. De här tankegångarna håller nu Gen X på att försöka råda bot på. I samband med Thanksgiving i USA svämmar Tiktok över av millennials som söker stöd i hur de ska hantera sina föräldrar. Flera delar smygfilmningar från släktmiddagar och blir bekräftade i kommentarsfälten. Nej, din pappa beter sig inte snällt, ja, din mamma vet vad hon gör när hon trycker på dina knappar.
Att kabla ut familjehäng till allmän beskådan på det sättet känns minst sagt lite bananas. Samtidigt kanske det privata måste bli mer publikt för att kunna bli friskt, kanske är hemmets stängda dörrar anledningen till att det blir knasigt från första början?
En sak tycker jag ändå att vi kan slå fast. Precis som med fuckboys: det är inte du, det är dem.
