Min generation, åttiotalisterna, brukar sägas vara den första generationen som fick det sämre än sina föräldrar. Före oss hade levnadsförhållandena i Sverige länge förbättrats, folk i allmänhet hade stadigt fått det bättre och trodde fullt och fast att det skulle fortsätta. Men trots att vi kanske var de som först nekades vuxenlivet – vi fick varken fast jobb, bostad eller social trygghet – så fostrades vi i en tid då allt det där var högst närvarande. Det var möjligt, tänkbart och även om det precis höll på att tas ifrån oss visste vi att det alldeles nyss hade funnits på riktigt. Nu längtar många av oss tillbaka, några mer högtflygande politiska visioner har vi inte. Vi och resten av samhället varken kan eller vill tänka framåt utan drömmer på sin höjd om en renässans för den välfärdsstat som en gång fanns.

Medan jag växte upp med en fot i varje tid har mina barn ingen koppling till någon annan ordning än den rådande nyliberala marknadsdiktaturen. För de nya generationerna framstår vanlig jävla socialdemokrati som ultraradikal, som en vacker utopi och en saga omöjlig att uppnå. På samma vis som de inte har en aning om hur en väggfast telefon eller mp3-spelare fungerar har de ännu svårare än vi att tänka sig att samhället skulle kunna organiseras annorlunda och att det finns andra värden eller möjliga världar: ”Förmögenhetsskatt? Really? Aldrig hört något mer extremt!” ”Bygga en miljon bostäder på tio år?! Omöjligt!”

I ungdomsbarometerns generationsrapport 2024 framgår att ”en tydlig förändring är att unga skiftar fokus och överger de stora frågorna”. Rapporten beskriver dagens unga som både utpräglade individualister och pessimister. De är tack vare det ständiga informationsflödet smärtsamt medvetna om de enorma utmaningar som världen står inför och borde ha gjort något åt för längesen. Samtidigt har de ingen relation till begrepp som solidaritet eller kollektivism och inte någon egentlig uppfattning alls om hur saker skulle kunna förändras. Fler beskriver sig som träningsmänniskor än feminister. Rapportförfattarna slår fast att ”politisk apati” breder ut sig, att perspektiven för generation Z blivit allt kortare; individuella intressen, konsumtion och flyktiga trender är viktigare för identitetsskapandet än värderingar och tillhörighet.

Ja, fy fan som de har det, ungarna. Denna tungt hopplösa samtid beskrivs ibland som ett ”postpolitiskt” tillstånd. Begreppet myntades av filosofen Slavoj Žižek och syftar på en tid då fler och fler politiska frågor görs om till marknadsangelägenheter eller privata val – och därmed slutar uppfattas som just politiska. Vi fokuserar på livsstilsval medan frågan om vart vi är på väg och varför mörkas ut. Någon frigörelse är inte att tala om när vi mest administrerar nuet: det är krisberedskap, Nato-cirkus och polisstatsbygge på agendan – rädda sig den som kan! Det är oerhört kortsiktigt: elstöd, bensinpriser, tillfälliga tilläggsbidrag. Samhället framstår som att det inte går i någon särskild riktning alls, det bara är och saker bara sker och det gäller att hantera dem bäst man kan. Människan saknar berättelse, det finns varken då eller sen, bara nu och jag.

Men tänk allt som världen kunde vara? Tänk allt vi ännu inte ens kan tänka för att tanken är så styrd och begränsad? Vem vet vad människan kan åstadkomma eller hur världen, som inte alls måste gå under, kommer att se ut ett antal generationer fram? Det är vår största uppgift just nu; att förmedla hopp, berättelser och sammanhang till de unga. Att tala om de långa perspektiven, om drömmar och om de stora politiska idéerna: ”Det är inte bara en fin fågel, lillan – den kan flyga över gränser!”

Jag menar: historien är inte slut och vi är onekligen på väg någonstans, så varför måste det vara åt helvete?