För ni vet. Att flytta till något är ju också att flytta från något.

Hällefors. Bredsjö. Där rätten att bo är allt annat än självklar. Människor flyttar, pratar om att flytta, vill flytta, tvingas att flytta. Som en underton strömmar samtalet om huruvida det är möjligt att bo kvar. Hur ska en kunna lita på att livet kommer att fungera på lång sikt? Jag beger mig till Göteborg med en ordentlig dos bitterhet i flyttlasset.

Jag hade en framtidsdröm, där boende, familj och liv skulle vara möjligt i glesbygden, på bruksorten, utanför bruksorten, på landet. När jag flyttade till Hällefors för tio år sedan var kommunen mitt uppe i att omskapa bilden av Hällefors. Från nedläggningshotad bruksort till upplevelsekommun. Det var konst och kultur. Kreativa projekt. Det var parker och formens hus. Det var satsningar på utbildning. Sveriges bästa kulturskola. Bra grundskolor. En vital folkhögskola. Restauranghögskola. Ett expansivt Grythyttan. Jag trodde på bilden. Jag trodde på kommunen. Trodde att det skulle vara möjligt att åldras här.

Men Formens hus, det spännande huset som invigdes så flott och som hade så spännande utställningar, fick gå i konkurs. Designföremålen slumpades ut på auktioner på nätet. Designutbildningen har sedan dess behandlats minst sagt styvmoderligt. Och det känns ändå inte lika hårt som det faktum att folkhögskolan har fått förfalla. En unikt bra teaterledarutbildning fick stagnera och läggas ner. Hela folkhögskolan, som var ett under av vitalitet och folkbildning, kör ledningen nu spikrakt mot botten. Och så kan jag fortsätta att rabbla spännande projekt som inte längre finns. Men också den kommunala servicen blöder. Det skärs i grundskolan och kulturskolan. Det drabbar verksamheterna. Men det drabbar också framtidstron.

Tågen mellan Dalarna och Värmland började gå då, när jag flyttade till Hällefors. Förväntningarna på vad de skulle ge bygden var höga. Och för mig personligen helt avgörande. Banan elektrifierades och antalet dagliga avgångar i båda riktningar skulle öka. Det skulle innebära nya pendlingsmöjligheter. Men rikstrafiken drar in statsstödet och endast några få avgångar blir kvar. Mina partikamrater i landstinget är högst ointresserade av att få igång pendeltrafiken. Partikamraterna i Hällefors gör inte så mycket de heller. De har fullt upp med att inkalla extra fullmäktigemöten för att reda upp något lagbrott de begick förra gången. Jag anländer Göteborg med en barlast av krossade illusioner. 

Men jag flyttar också full av tacksamhet och saknad. De här tio åren i Bredsjö och Hällefors har gett mig mer än som ryms i en krönika. Jag vet faktiskt inte vem jag skulle vara utan alla människor jag har mött. Ni har format min syn på att leva och arbeta och växa tillsammans. Jag tror att Hällefors har lärt mig något om själva livets grundvillkor.

Flyttkartongerna är överfulla med kärlek och kreativitet och gemenskap och kunskap och roliga anekdoter och minnen. De brustna illusionerna och bitterheten hade jag gärna varit utan. För när det här vikariatet är över vill jag flytta hem igen. Utan barlast. En förutsättning är ju såklart att jag hittar någon form av försörjning hemma. Och de fantastiska jobben står ju inte som spön i backen. Men det helt avgörande ifall jag kan flytta hem är tilltron till sammanhangen. Om framtiden verkar ljus, politiken kompetent och strategisk och idérik, om den kommunala servicen är bra, och resurserna och gemenskapen finns så skulle jag orka kämpa. Men framtiden måste verka möjlig.

Lina Afvander är danslärare på kulturskolan. Hon har ett förflutet i SSU. Nuförtiden dansar hon så ofta hon kan, föreläser ibland och vurmar för folkbildning.