BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För en månad sedan var jag i en stad som däremot blivit hårt ansatt av krig under det senaste århundradet, Berlin. Jag åkte dit för att hämta inspiration till pågående och framtida skrivprojekt. Berlinluften ska göra under för kreativiteten hade jag hört och ordnade med hela vistelsen i ett infall en kväll i mars.

När jag väl var där väckte staden inte bara kreativiteten utan också mina minnen från tiden som flykting. Det började när jag handlade på snabbköpet i närheten av lägenheten där jag bodde och kassörskan gav mig en blick som kändes lika välbekant som främmande. Det var så länge sedan någon tittat på mig med denna blandning av förvåning, otålighet och skepsis att jag hade glömt hur det kändes. Jag hade nämligen lagt varorna på rad som vi brukar göra i Sverige och när det inte fanns mer plats på det enligt mig onödigt korta bandet väntade jag snällt på att hon skulle rulla igång det och börja scanna varorna. Jag sa "hallo" som jag hört att man gör i Tyskland och log men i stället för att starta bandet gav hon mig blicken. Den gamla välbekanta blicken som talade om för mig att jag betedde mig fel. Jag tittade på de andra kassorna och förstod att man ska trycka ihop varorna på bandet på ett annat sätt än i Sverige och jag rättade genast till mitt misstag. 

Denna lilla händelse hade kunnat passera obemärkt förbi om jag hade varit en simpel turist på äventyr och inte en gammal flykting som bär på traumatiska minnen av att vara utlämnad och malplacerad i ett nytt land. Min vistelse i Berlin började kännas som ett misstag. Jag förvandlades till ett nervvrak som reagerade på allt som eventuellt kunde tolkas som misstänksamhet mot min närvaro i staden. Medan jag räknade dagarna till hemresan skrev jag dikter där frasen "flykten lämnar mig aldrig" hela tiden ville formuleras. 

Jag lyckades slappna av efter några dagar men insikten dröjer sig kvar. Flykten lever i mig. Var jag än rör mig är den där och gör sig påmind. Samtidigt är jag medveten om att den flykt som känns så levande numera bara är en abstraktion. Ett hjärnspöke. Landet jag lever i är i fred. Jag har ett litet brunrött häfte som heter svenskt pass och ger mig möjligheten att åka till andra länder med privilegier. Privilegiet att ge mig ut på en resa med det flummiga syftet att söka inspiration. Privilegiet att kunna åka hem när jag behagar. 

I Sverige, mitt hem, är vi många som har minnen av krig och flykt. Vi är många som får hjärtklappning när vi hör oväntade ljud och som blir plågsamt självmedvetna när någon antyder att vi ännu en gång misslyckats att bete oss enligt oskrivna konventioner. Med tanke på det klingar påståendet att Sverige inte har varit i krig på över 200 år falskt. Vi är väl också en del av Sverige? Är vi inte det?

Även om vi inte fanns här skulle ändå påståendet att Sverige inte har varit i krig på länge vara falskt. Sverige deltar. I hög grad. Produkten av svensk kreativitet, ingenjörskonst och arbetskraft ser kallt och konkret till att människor i krig förlorar sina liv. Ju mer kreativt Sverige är desto effektivare kan de dö. Jag pratar förstås om vapenindustrin. Denna betydande del av Sverige som våra folkvalda aldrig nämner när de smaklöst klappar sig själva på axeln och kallar Sverige för "humanitär stormakt".

För någon som har förmågan att betrakta detta land med ett visst mått av distans är det obegripligt att många ser Sverige som ett helgon som självuppoffrande tagit hand om alla som knackat på. Det är en förljugen och destruktiv självbild. Det är dags att vi slutar tro på den och inser att det som sker utanför vår dörr också är en del av oss.