Tro inte att invandring är en vandring på rosor. Underlaget är explosiva minfält, kalla lastbilsflak och våta båtskrov. Det är en ändlös, tungfotad vandring, en förvisning till livslång vilsenhet där din hemmahörighet för alltid är förlorad.
Förflyttningen av min kropp i hopp om en bättre framtid. I krock med en samtid som skrek ”kör ut dem!”. Men vad visste de om avfärden från en konflikthärd som sprängt vårt hus till ruiner. Om marken mina förfäder skördat, begjutet med blodet från liven som skördats. Vad visste de om svält, skräck och slakt. Om en regim som tvingade min farfar att betala för kulorna de avrättade hans egen son med. Hur skulle de förstå vad som försiggått i det förlidna eller vad som förgått i förflyttningen mellan länder.
Det enda krig de ser är snuttifieringar på tv-skärmar, korta inslag som ger utslag i tittarsiffror. Det enda jag ser är min stulna barndom, berövad av rövare i statsherrars förklädnad. Av orderlydande soldater med fingrarna på avtryckare. Av hycklare som säger sig försvara sitt folk genom att förgöra andra.
Jag valde aldrig nedkomsten till just denna jordplätt, uppkomsten av misär där som format min karaktär, eller hitkomsten till den så kallade Arabdalen mitt i Hässelby villastad.
Ännu ett flyktingläger med människor som flyttat utan att kriget har flyttat ut från dem. Tält är utbytta mot betong och gips. Vi är sedda som olägenheter med främlingar till grannar som är packade i trångbodda lägenheter. Vi är de som inte dukat under eller hukat inför förtrycket.
Flimrande filmer från förr projiceras på en inre duk. Sorgen över allt vi lämnade doftar i luften vi inandats ända sedan vår invandring, den bittra eftersmaken av förlust släpper aldrig. Avklippta från generationer av generationers släktband med fantomsmärtor av att ha amputerats från vår historia. Exilen omdanar oss, möblerar om medvetandet, omkullkastar sakernas tillstånd.
Arabdalen var våra tonårs snuttefilt där vi inte kvävdes av omgivningens skämskudde. Världen utanför var ogästvänlig. Vi var dömda på förhand. Vår blotta närvaro skapar nervositet. Därför tydde vi oss till vår dal och varandra.
De flestas pappor var frånvarande, antingen dog de i kriget, var kvar i ursprungslandet eller hade lämnat familjen synligt eller sinnligt när de inte mäktat med statusfallet. De ensamstående mammorna arbetade hårt men räckte inte till för sina söner. De hörsammades inte i sina böner om en trygg tillvaro. Barnen ärvde föräldrarnas krämpor, de kämpade för att förändra sina villkor men föll lätt i frestelsernas fällor. Deras mödrars fallande tårar rann som en rännil längs deras fotspår. Så länge vårt hår inte var blont, vår hy inte var ljus, våra namn inte svenskklingande avgjorde svallet på vårt huvud vårt epitet: svartskallen, flyktingen, invandraren.
Vi som rotade oss i myllan vi blivit tilldelade och hittade sprickor genom asfalten att blomstra ur kallades för maskrosbarn. Vissa svävade som flygande frön, andra blommade gult mot blå himmel.
När våra foster föds på svenska sjukhus blir Sverige deras fosterland; först då får vi blodsband med vårt nya hemland. Tidens tand gnager sakta bort våra minnen och försvagar våra sinnen. Våra rötter fortsätter pulsera likt nervtrådar tills vi vissnat och begravts på svensk mark med en gravsten som vittne. Först när vi upplöses i svensk jord blir vi ett med detta land.
