Själv var jag bara tonåring när jag fick min första fix och kände den fokuserade energi som nästan bara ett fält fyllt av spänstig Karl-Johan kan utlösa. Jag blev besatt. Glömde tid och rum, och hade svårt att sluta plocka trots att korgarna var fulla. Hade jag möjligen någon skrynklig plastpåse i jackfickan? En ledig kapuschong? Och sådär har det fortsatt när jag fått chansen.

”Ända tills snön lägger sig pågår denna mani, alla tillfälle tas till att få gå i skogen, och när man inte ÄR i skogen så planeras för nästa utflykt. Konstiga kartor på Eniro studeras noggrant. Bilturer med familjen går ut på att med dimmig blick kolla ut i skogen och memorera ställen som ser lovande ut”.

Jag hittar den starka vittnesskildringen i en tråd på ett nätforum som snarare liknar ett slags AA för anonyma svampmissbrukare (”Det minsta barnbarnet tror att jag BOR i skogen. Får nog söka hjälp snart”).

Vad är det med just svampplockning som framkallar denna besatthet hos människor som i övrigt inte brukar uppvisa maniska
tendenser? Jag har några teorier.

1.  Jägar- samlarsamhället-faktorn

I Sverige väcktes intresset för svampplockning visserligen inte förrän på 1700-talet. (En tidig svampfluencer var Cajsa Warg som skrev in recept innehållande riskor och murklor i sin kokbok ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber”, 1755.) Personligen misstänker jag att besatthetens grunder går att spåra många tusentals år tillbaka i tiden.

Våra hjärnor är utvecklade för att passa en tillvaro som jägare och samlare. Alltså borde kroppens belöningssystem fullkomligt gå i spinn när vi ägnar oss åt att samla sånt som går att äta. Jägar- samlarsamhället SKRIKER i oss som en galen pusher som vill få oss att plocka mer svamp.

2. Den självgoda preppern-faktorn

Besläktat med ovanstående skäl. Den som någon gång haft svårt att sluta plocka svamp vet att att det finns en särskild tillfredsställelse i att vara självförsörjande.

I alla fall på svamp. I alla fall nästan till jul. Att plocka, eller kanske ännu mer specifikt att HA svamp i frys och skafferi, inger känslan av att man är en högt kvalificerad överlevare som kommer att klara sig riktigt fint när apokalypsen kommer.

Så är det inte. Men det känns som en sanning.

3. Besserwisser-faktorn

Till skillnad från de slampiga blåbären som växer lite överallt och som varenda mors lilla Olle känner igen, kräver svampen koll. En dimension som besserwissrar självklart uppskattar och använder för att exempelvis ”ta heder och ära av någon som har blandat ihop en trattkantarell och en (ofarlig) gulnavling”, som en vän mycket träffande beskrev det.

Besserwissern vill få dig att tro att svampplockning i princip är som rysk roulette, där du aningslöst kan råka avfyra lömsk flugsvamp mot tinningen. Tror du detta finns nämligen en konkurrent mindre i skogen.

4. Spion-faktorn

Hemlighetsmakeri är kul. Så kul att vissa går upp helt i sin roll som skogsspion och blir nästan maniska i sin strävan att skydda sitt revir. Ironiskt nog känns denna typ igen på långt håll eftersom hen ofta är så övertydligt hemlig. Exempelvis kan den slänga sig ner i mossan i rädsla att avslöja sina bästa kantarellställen för inkräktare. Eller i anteckningsblock föra noggrant register över bilar som åkt förbi i närheten.

Den kan också ha ett hemligt visslingsspråk med sin eventuella medplockare.

Pip Pip = Kantareller här.

Piiiiiip pip pip pip = Kom fort! Stort fynd!

Ja, alla dessa exempel är hämtade från verkligheten.

5. Skattjakts-faktorn

Den sista, sympatiska delförklaringen till besattheten kring svampplockning. Ju mer vi måste kämpa för något, desto större blir ofta tillfredsställelsen när vi väl får det. Svampplockning har just detta element av skattletande/slit som gör lyckokicken extra stor när vi väl lyckas. Dessutom är många svampsorter mycket dyra att köpa i matbutik. Känslan blir alltså att någon strösslat gratis pengar i den vackra skogen – en gömd skatt som ligger väntar på att upptäckas av just dig.

Det går såklart att fortsätta spekulera kring orsakerna bakom svampmanin. Klart är i alla fall att min egen allra starkaste närkontakt med svamppassion uppmättes för bara några veckor sedan när jag bevittnade en manlig, mycket kunnig vän undersöka en svamp på ett närmast intimt vis.

Han luktade känsligt på fyndet, smekte hatten fjäderlätt med läpparna för att sedan ömt konstatera:

”Finluden stensopp”.

Naturligtvis var jag tvungen att informera hans fru om den sensuella akten:

”Dessvärre har du blivit bedragen. Din man har varit otrogen – med svamp”.

Hon: ”Det har jag tyvärr vetat väldigt, väldigt länge.”