BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det kan bero på att verksamheter i offentlig sektor i Sverige under lång tid i stort sett varit ensamma om att sköta om vård, skola och omsorg, så det har inte behövts några alternativ. Vi har tagit för givet det våra förfäder byggde upp själva i kooperation. De flesta välfärdsföretag som sedan startats är inte kooperativa verksamheter, förskolor undantagna.

I Europa finns många exempel, som Mondragon i Baskien, Spanien där 176 000 anställda är delägare i kooperativa företag och som, förutom sin lön, också delar lika på vinsten. Eller Frankrike, som har lagstiftning som gynnar kooperativ för att de bidrar till samhällsnytta och lokal ekonomi.

I Sverige förstår vi konsumentkooperation, som Coop, OK och Fonus. Och ömsesidiga försäkringsbolag som Länsförsäkringar, Folksam och numera också Skandia. Lantmännen, Arla, Norrmejerier är erkända varumärken och medlemmar i HSB och Riksbyggen har under några guldår på bostadsmarknaden fått tillskott i börsen, men de bildades för att åtgärda problem med trångboddhet och bostadslöshet. Ändå är lagstiftaren besynnerligt ointresserad av att underlätta för kooperationen.

Vi framhåller demokrati men ändå är det otänkbart för de flesta att företag som SCA eller Permobil skulle kunna ägas av sina medarbetare. Banker och fonder vågar inte ge lån till företag som kallar sig kooperativa. Undrar varför det är så?

Ett kooperativt företag håller längre och klarar kriser bättre bland annat för att ägarna har personligt, direkt intresse av att företaget går bra och för att det gagnar lokalsamhället. När medarbetare och anställda äger företaget tillsammans och beslutar om vinsten, hamnar inga pengar i något skatteparadis, huvudkontoret flyttar inte till Tokyo, produktionen aldrig till låglöneländer. Medarbetarna, ägarna tillsätter styrelsen och delar på vinsten.

Därför är det ännu konstigare att börsnoterade svenska företag med en stor andel utländskt ägande har högre status än de företag jag just nämnde. Det borde vara tvärtom!

Jag ber att få återkomma med fördjupning om det här i nästa krönika. När det blir är osäkert men kanske blir det i en dags- eller veckotidning som ägs och drivs av medarbetare och läsare som ett ömsesidigt kooperativ. Om vi vill; du, jag och alla de skickliga journalisterna. Och de som köper annonserna.

Tidningen är förmodligen helt partipolitiskt obunden, en granskande, oberoende tidning och den är en medlemsnytta för sina medlemmar som betalar avgift i stället för prenumerationsavgift. Skulle vi få presstöd? Skulle vi bli fler än 10 000 medlemmar? Medarbetarna skulle få bra lön och dela på vinsten. Vi andra, läsare och gästkrönikörer, skulle få vårt intresse av rapportering och lokala nyheter tillfredsställda.

Oberoende media är en viktig aktör i ett demokratiskt samhälle och det behövs fler röster än en. Jag vet inte om det finns några kooperativa tidningar i Spanien eller Italien. Men det skulle inte förvåna mig det minsta. Salut! Tack för mig, God Jul!