Anna-Maria Carnhede: Fler borde våga ryta som Marie Göranzon

Marie Göranzon fick ett utbrott under Dramatens presskonferens. Vad ska alla i den stora gruppen äldre i Dramatenpubliken ta vägen när de konventionella klassikerna byts ut i repertoaren? frustade teaterprimadonnan och riktade därmed en känga mot Dramatenchefen Mattias Anderssons satsningar på nyskriven dramatik. Ska inte ”fru Tyra Hansson från Huskvarna som besöker Stockholm över helgen” få mysa till en ”konventionell klassiker med fina skådespelare” längre? rasade hon.

Hennes temperament har därefter genererat en rad spydiga kommentarer.

Dramaten behöver sannerligen förnyelse. Som någon skämtsamt raljerade i en tråd: ”Dramatenskådisar är teaterscenens motsvarighet till ett coverband som lirar gamla Creedence-låtar.” De klassikeruppsättningar som Göranzon vill rädda från utrotning kommer heller inte portas från scenen.

Men inget av dessa argument förtar betydelsen av den Göranzonska vreden. Istället för att förlöjliga och förminska hennes utbrott bör vi inspireras. 

Få företeelser eller strömningar mår bra av att ständigt dyrkas av lydiga ja-sägare. Alldeles oavsett hur ”goda” och välbehövliga de är. 

En vild och olydig skur av kritik gynnar all utveckling, även den som för tillfället blir kritiserad.

Det är skitjobbigt att gå motströms. Det vet den avhoppade SD-politikern som mobbas för sin vekhet, porrkritikern som kallas moralist av sina systrar. Och den politiska vilden som kritiserar sitt eget partis smala åsiktskorridorer. Det vet Kajsa Ekis Ekman, när hon argumenterar emot en livsviktig hbtq-rörelse, eller snarare de institutionaliserade delarna av den. 

De som ständigt anstränger sig för att tänka sina egenhändigt formulerade tankar, som kanske till och med vågar ändra sig och i alla fall pröva en tanke utanför sina egna filterbubblor, tar sin roll som intellektuell på allvar. De bör därför försvaras. Även om man inte för stunden håller med dem. 

Att vara gnällspiken på arbetsplatsen är ingen tacksam roll. Jag känner många som är så rädda att förknippas med nej-sägaren i arbetslaget att de lovat sig själva att aldrig, aldrig vara motståndare till förändring. Det är enkelt att förstå kollegan i Greta Thurfjells text i Dagens Nyheter som beskrev sig vara ”ideologisk motståndare” till gnäll. När Thurfjell själv drabbades av en förändring och det älskade egna skrivbordet försvann tillät hon sig dock att näbba emot. Jag gissar att det innebar en befriande skön känsla för henne att få skriva ur sig orden.

I vår tid är bakåtsträvaren nästintill toxisk. Blott ett samtal med en sådan i lunchrummet kan medföra stagnation i karriären. Ingen vill förknippas med en sur efterklimakteriell gnällkärring. Någon som ständigt tycks tänka att det var bättre förr.

Samtidigt tror jag de flesta, innerst inne, kan hålla med henne. I fler frågor än vad vi vill kännas vid. 

Ingen framåtrörelse mår bra av att aldrig bli emotsagd, få obekväma frågor och tvingas att slipa sina argument.

Vi borde därför släppa loss våra inte Marie Göranzon och tillåta oss att ryta en smula. Om vi förblir tysta gör vi bara världen dummare.