Nej, jag skojar. Det var såklart inte kristna föräldrar som pekades ut i julas. Tvärtom fick alla barn julbord i skolan, oavsett religion, utan övervakning från skolsyster. Det var förstås muslimska föräldrar som pekades ut i breven, som skickades nu inför ramadan.

Trots att vi vet att betydligt fler barn far illa under julen, och den alkoholfyllda praktik majoritetssamhället tillämpar då, än under ­ramadan, så skickades inga ”omsorgsfulla” brev av det här slaget i julas. Kommunen förstår nämligen att det är något väldigt viktigt för folk med jul, att julbordet är en del av en stor och lång tradition och att ett sånt brev skulle skada relationen och tilliten mellan kommunen och dess medborgare.

Men den förståelsen saknades plötsligt inför just ramadan. Istället vädjade kommunen till föräldrar att hindra sina barns religionsfrihet. Under ett skimmer av omsorg pekade man ut en viktig religiös praktik som ett sätt att skada barn. Om medgivande att låta personalen avbryta fastan skulle innebära tvångsmatning framgick inte (även om vi vet att lärare i Sverige försökt tvinga muslimska barn att äta).

”Ett brev i all välvilja”, tänker kanske någon, ”det spelar ju inte så stor roll”. Nej, ett brev om julbordens skadlighet hade vi kunnat skratta åt och kasta i papperskorgen, men när det skickas till muslimer så betyder det plötsligt något annat. Det bekräftar det alltmer högljudda budskapet: du hör inte hemma här.

Att hacka på muslimer har blivit en folksport. Och i den sporten kan allt användas som hacka. Skydd för barn, kvinnor och andra minoriteter är fortfarande det vanligaste slagträt, men många har också redan lämnat det välvilliga och går mer rakt på sak. När asylrätten ska avskaffas, moskéer brännas och klädesplagg ryckas av kvinnor så lyser till och med den fejkade omsorgen med sin frånvaro.

När tilliten bryts sönder, och en grupp mer och mer pekas ut som ”de andra”, som mindre begripliga och till sist mindre mänskliga så leder till sist det ena till det andra. Kraven på avskaffade rättigheter blir en naturlig följd.

Jag lovar, muslimer känner av detta, in i märgen. Även icke-muslimer som misstas för muslimer känner av det. Har ni tänkt på de enorma korsen vissa har runt halsen? Eller korstatueringarna på badhuset? De skriker ”jag är inte muslim”, som svar på hatet som ligger i luften – och i brevlådan.

I stora moskén på Söder i Stockholm har de sex tjocka pärmar av hatbrev, rasistiska meddelanden och dokumentation av skadegörelse (många hakkors) de drabbats av sedan 2017, när attackerna kom igång på allvar.

Därför var det väldigt fint att en annan Uppsala-institution, nämligen Svenska kyrkan, via ärkebiskopen skickade en helt annan slags ramadan-hälsning. Han påpekade att den heliga månaden ramadan i år sammanfaller med den kristna fastan och hoppades att det ska inspirera till ”respekt och ömsesidig förståelse”. För fastan för kristna och muslimer liknar varandra på många sätt. Det är en tid av generositet, fred, reflektion och en tid att avstå från saker för egen del, till förmån för andra.

Så inför nästa år hoppas jag att Uppsala, och alla andra kommuner, tog sig lite tid att utbilda sig i religionsfrihet. Jag vill också passa på att uppmana alla att ta sig tid att fira lite mer! På samma sätt som halloween, alla hjärtans dag och kanelbullens dag hjälpt oss att förnya kulturen och stärka högtidlighållandet av saker som döden, kärleken och fikat kan ramadan vara en chans att återuppta den icke-konsumistiska högtid som fastan varit i Sverige i hundratals år. Ramadan är möjlighet, inget hot.