En, hon var upprörd över att skatten ska höjas för de som tjänar över 50 000. ”Sossarna hade ju lovat att det bara skulle gälla de som tjänade över 60 000 som skulle få höjd skatt, och inte de som bara tjänar 50 000. – Buhuuu!” Ja, stackars dom. Själv hade jag 123 000, tror jag det till slut blev, i taxerad inkomst förra året. Och betalade procentuellt mer skatt än någon av de som nu oroar sig. Och då tror jag att jag jobbade mer än någon av dem. Fast i fel bransch. Eller rätt. Det går att se det på olika sätt. Och jag oroar mig inte. Inte över det.

Och en bostadsrättsgranne till mig, i huskroppen bredvid (själv bor jag inklämd i hyresrätt mellan både gamla och ganska nybildade bostadsrättshus), oroar sig över om det verkligen är engelskt rött på de nya fönstren de beställt och som nu monteras på deras gemensamt ägda fastighet. Jag gick bakom honom och toktjuvlyssnade när han pratade med en vän på väg hemåt. Vi sicksackar och hukar oss under byggnadsställningarna som denna gång är förankrade på riktigt i väggen, så de inte ska svaja för mycket när höststormen kommer. Så som de gjorde förra hösten och hösten dessförinnan. Tredje gången nu, på tre år, som de ängsligt piffar sitt hus så det ska öka i värde. I alla fall, jag tjuvlyssnar och han oroar sig. Han tycker inte det känns som det är engelskt rött. De beställde det. Men var det det de fick? Och vad är engelskt rött? – Ja, jag vet inte, sa jag när jag bestämde mig för att ”gå om” dem. Och så funderade jag ett ögonblick på om jag skulle ge mig in i problemställningen, där under byggnadsställningen. Dela med mig av mina erfarenheter. Jag har ju själv en erfarenhet av ”fel röd”. Och man kan ju stärka varandra genom att dela. Lite vanlig sharing, helt enkelt. Jag själv ville ju ha en lingon och lite mjölk-röd kökssoffa men när min snälla vän, farbror Göran, kom tillbaka med den nymålad, så var den smultron och grädde-röd. Det gjorde lite ont då, men det gick att leva med. Jag var knappt 25 år och hade blivit bedragen och just ärvt min gammelmormors kökssoffa. Men sen kände jag att jag gjorde rätt i att inte lägga mig i. Det finns värre saker. Det är bara det att om man skaffar sig ovärre saker att oroa sig för så finns varken ork eller tid att oroa sig för värre saker.

Värre saker är för mig att Janne B, ni vet, förre utbildningsministern, blir så upprörd över att alla ska ges chansen att få universitetsbehörighet, eller som han sa ”Och för det tredje så fungerar inte samhället om alla är akademiker.” Nä, du lille Jan (jo, jag är äldre), i ditt drömsamhälle skulle det inte det. Men i mitt skulle det det. I mitt drömsamhälle skulle alla ha rätt att få sig en universitetsbehörighet, oavsett om de vill studera vidare eller inte. Och den rätten till universitetsbehörighet har inte med, som du säger, förmågan att lära sig att göra, utan den har med förmågan att lära ut, att göra. Och det i sin tur, har med resurser och tillit till och respekt för lärarnas yrkeskunnande att göra. Hänger du med Jan? –På en fika? säger Jan då. Okej, jag tar hem honom på en fika. Mitt blodsocker har nog vid det här laget fallit och hans ansikte bleknat vid tanken på att alla i hela Sverige skulle, rent teoretiskt och fullt möjligt, kunna vara smartare än honom. Han. Än vad han är. Så heter det ja. Smartare än vad han är.

Ja, och man lämnar ju inte en blek människa i sticket. Oavsett universitetsbehörighet eller ej.