Imorgon är det måndag och racet börjar om. Det är flera dagar kvar till löning och vi har 23 kronor kvar till de där små extra ingredienserna som ska sy ihop veckans skåpmiddagar. Alla ämnen tycks mig futtiga, meningslösa att ta upp i en ständigt accelererande ström av tycketexter styrda av algoritmer och klickstatistik. Vad spelar det för roll?

”Vet du inte vad du ska skriva mamma?” hörs från pojkrummet. Nej, det gör jag inte och nu måste han sova, så att jag ska kunna sitta här och stirra på skärmen. Försöka komma på vad jag vill ha sagt i en samtid som tycks mig alltmer överväldigande. Hur väljer man en sakfråga, när allting rusar mot branten samtidigt? När hans syster hostar viskar jag tyst ”snälla, snälla bara sov nån gång”, som om det fanns en gud som hörde mig. Tänk att ha religionens lisa att tillgå, att kunna fokusera mest på livet efter detta. Att bara ta sig igenom och säkra sin plats i paradiset istället.

”Du kanske kan skriva om de kriminella? Om alla gäng som skjuter” säger han. Ett givet krönikeämne, men hur gör man det? Det har skrivits spaltmeter om det egentligen helt oformulerbart fruktansvärda i att barn skjuter barn, att familjer blir måltavlor och att klassamhället hårdnat så till den grad att vi diskuterar militärer, no-go-zoner och ungdomsfängelser helt rumsrent? Hur kan vi fortsätta förfasas samtidigt som den politiska utvecklingen rasar åt motsatt håll? 

Man måste fråga sig: finns det överhuvudtaget något intresse för barnen på klassamhällets botten, i denna förljugna samtid som gjort barnkonventionen till lag samtidigt som lärare ska ange sina papperslösa elever, barnfamiljer vräks och ungar placeras på HVB:n och Sis-hem där missförhållandena varit kända i åratal? Hur bemöter man en utveckling som är för svår att ta in och där vartenda ord framstår som en tom charad? Jag vet inte.

”Annars kan du skriva om klimatet? Eller kriget i Ukraina?” säger pojkrösten igen. Gud, söv honom för helvete. ”Ja, det är jättebra ämnen gubben. Sov nu, det är skola imorgon.” Klimatet: en av de politiska frågor jag helt zonat ut ifrån. Det är en sak att tänka sig att samhället blir sämre och att vi måste kämpa emot, en helt annan att ta in att hela världen håller på att gå under. Jag gömmer mig bakom att så länge storföretagen och kapitalet inte tar ansvar finns inget jag kan göra, fastän jag aldrig någonsin förlitat mig på dem för samhällsförändring förut. Imorgon kör jag dieselbil till jobbet, en bra bit över hastighetsgränsen för att min dotters lämningar alltid drar ut på tiden i den fullkomligt överbefolkade kommunala förskolan. 

Kriget i Ukraina? Vad tänker jag annat än att det är fruktansvärt och på något sätt ändå börjar kännas normalt? Israels sedan länge pågående utrotning av Gaza och palestinierna känner han ännu inte till, den lille. Jag har sett till att han sluppit höra nyhetsrapporteringen de senaste dagarna. Detta massmord som pågått under hela min livstid och längre, hur är det möjligt att det fortfarande görs till en berättelse om två som träter? Vad omvärlden egentligen förväntar sig att palestinierna ska göra är en fråga samme gud som vägrar söva mina barn kanske vet. 

Jag är så stressad att jag överväger att börja röka inomhus för att kunna skriva även under mina pauser. Imorgon är det måndag och mer akuta frågor tränger sig på. På mitt jobb i den skatte(o)finansierade välfärden kryper vi fram på knäna. Det är anställningsstopp och alla pass täcks av timmisar. Jag får inte längre ihop våra kostnader på min deltidslön. Vad ska vi äta imorgon? Jag hänger en gympapåse på ytterdörren. 

Runt om mig rasar omvärlden och politiken på i 800 km/h precis som vardagen med lönearbete, dagishämtningar, tvätt av bajsiga strumpor och ständigt stigande matkostnader. Jag hinner inte med. Jag orkar inte med. Trots att jag vet att allt hänger ihop och att det farligaste av allt är politisk apati. Jag vet någonstans att förändring är lika möjlig som nödvändig men jag hinner inte med och imorgon är det måndag.