När jag var i 20-årsåldern och feministiskt organiserad, talade vi mycket om stereotyper och patriarkala förväntningar på hur en kvinna ska se ut och bete sig. Pö om pö fick det mig att börja försöka bryta mig ur den buren av förväntningar. Jag rakade av mig håret, men lät hår vara kvar på ben och i armhålor. Ratade smink, smycken och kvinnliga kläder. Kroppsspråket blev bestämdare i takt med att kläder och skor blev grövre.

Jag uppfattades ofta som en ung man de här åren.

Men jag tänkte aldrig på perioden som trans, utan på att det finns många sätt att vara kvinna.

I veckans samtal frågar jag Johan Jenny om det inte finns en konservativ klangbotten i att den man som väljer kvinnliga attribut inte längre vill vara man – varför inte stanna i könsburen, men krossa stereotypa förväntningar på den? 

Jag får svaret att det handlar om mer än kläder; om en längtan om att vara något annat än en pojke.

Välkommen till veckans tidning!