Tidigare i veckan reste jag och min gammelmorbror från vår lilla by utanför Sorsele till Uppsala för att se om våra släktingar finns på bild i det rasbiologiska institutets arkiv. Bildmaterialet är stort, men inga namn är nedtecknade. Efteråt undrade jag varför de samiska barnen på bilderna inte har samma skydd som andra barn som utsatts för övergrepp. Andra övergreppsbilder visas inte upp för allmänheten av statens institutioner.
KOM TILL BOKMASSAN !
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan
Jag och min gammelmorbror satte oss vid bordet, där sju pärmar låg prydligt uppradade. De små pärmarna innehåller porträttbilder och stora nakenbilder. Kvinnan som var ansvarig för arkivet under tiden som vi var där berättade att det kom någon varje vecka för att titta i materialet. Ofta var det samer som letade efter sina släktingar. Hon förvarnade oss – sa att det var många som inte ville se nakenbilderna, och bad oss förhålla oss etiskt till dem när vi filmade. Hon berättade att några på bilderna fortfarande lever. De som var barn då.
Själva porträtten kan misstas för att ha tagits i en annan kontext. Människorna på bilderna är välklädda och några ler. Vi hade med oss dokumentärfilmare som ska följa med mig i några dagar och en av dem frågade varför vi tror att en del, i alla fall i hans ögon, ser stolta ut. Min gammelmorbror svarade: ”De har gjort sig fina och vet att de ser bra ut, varför skulle de inte vara stolta?”.
Vi hittade många släktingar, grannar och bekanta. Efter porträttalbumen öppnade vi de större pärmarna och tittade rakt på en naken kvinna fotograferad från olika vinklar. Min gammelmorbror blev illa berörd, tittade bort och började upprört förklara på svenska för de amerikanska filmarna varför det här måste ha skett under tvång. Att man inte visade sig naken på den tiden. Det var svårt att titta. Deras ansikten berättar en helt annan historia nu. Vi tittar på regelrätta övergrepp.
Efter att jag skrev den förra krönikan, där jag berättade att jag skulle åka och leta i arkivet, hörde många människor av sig. En skrev till mig att hennes mamma blivit skallmätt som barn. Hon och hennes syskon hade blivit så rädda att de sprang iväg och gömde sig när de såg sin mamma stå avklädd framför husväggen medan rasbiologerna tittade på. Deras mamma hade aldrig visat sig naken inför barnen förut och de förstod att hon inte hade klätt av sig frivilligt. Efteråt ville ingen prata om det.
Jag tänker mycket på hur det måste kännas för de gamla som ännu lever och var med om detta som barn. Hur känner de inför att bilderna visas upp för vem som helst? Hur känner deras barn? Det påminner mer än något annat om de övergreppsbilder som för evigt lever kvar på internet. Jag försökte täcka över kropparna med handen medan vi sökte bekanta ansikten. Hur kan det vara så att man inte funnit ett värdigare sätt att hantera materialet än detta?
Josefina Skerk är ledamot för Jakt- och fiskesamerna i Sametinget