I Finland har man ännu mycket svårt att stå ut med sin egen historia, men en islossning verkar vara på gång. I Sverige vet människor häpnadsväckande lite om Finlands blodiga födelse 1918, trots att vi är 700 000 sverigefinnar i detta land.
Alla från inbördeskriget är nu döda, bödlar som offer, och om någon ännu lever i den förlängda livstidens tidevarv var hen bara ett litet barn. Jag skulle önska att Finland nu inrättade en sanningskommission med gästexperter från andra länder och en gång för alla talade ut om de outhärdliga övergreppen på de röda eller misstänkt röda 1918.
Jag har varit journalist och författare i över 50 år, men ingenstans, inte ens i diktaturer, har jag stött på en sådan tigandets mur som i Finland.
Det finns två slags tystnader. De vitas tystnad, de som inte vill väcka den björn som påstås sova, som tycker att man ska glömma fädrens övergrepp och se framåt. Och de rödas barn och barnbarn, i Finland och i Sverige, som också helst vill glömma denna tid av förnedring.
Två bilder: En man ringde mig från norra Sverige. Hans bästa vän i livet var en sverigefinne och de talade om allt, såklart i bastun. Men den dagen han äntligen ville tala om inbördeskriget svarade hans bästa vän i livet med total tystnad. Varför? frågade han mig.
En dag var jag på en fest där en god vän frågade mig vad jag sysslade med. Jag sa att jag höll på att skriva en bok om finska inbördeskriget. Kort efteråt kom en finländsk man fram till mig och överhöljde mig med glåpord. Hon hade skvallrat. Men jag, som numera är van vid det finländska hatet, bad honom dra dit pepparn växer. På den tiden jag skrev kolumner i nyhetsmagasinet ETC skrev jag ibland om Finland och aldrig någonsin, inte ens när det gäller nyfascister, har jag mötts av ett sådant hat. ”Det är någonting ruttet i den danska staten”, det vill säga den finska. Och ur ”Hamlet” akt 1, scen 4: ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Finland behöver ”vrida tiden rätt”. Massmorden på de röda 1918 måste äntligen bli totalt synliga, och den inverkan tystanden om dem – ända in i nutiden – har haft på Finlands 100-åriga historia.
Efter inbördeskriget och slakten på de röda tog de vita makten i Finland liksom över berättelsen om vad som skett. De ljög oavbrutet. De utnämnde sig själva till de civiliserade, i motsats till de röda. Men hur kan man kalla sig själv civiliserad efter dessa förtigna massmord? Historiens gåtor. Sverige hjälpte till. Omkring 1 000 svenskar ställde upp som frivilliga på de vitas sida, däribland min gammelonkel Axel Boëthius som skötte logistiken från Stockholm, liksom Olof Palmes onkel, som bar samma namn. De är inte lika kända i Sverige som de frivilliga svenskar som deltog i finska vinterkriget, 20 år senare.
Efter inbördeskriget var Finland ett land fyllt av ömsesidigt, brinnande hat. Auktoritära krafter arbetade intensivt på att exportera både rött och vitt hat till Sovjet, till ”ryssarna”. På 1930-talet växte sig fascismen stark i Finland i Lapporörelsen, de vita skyddskårerna, som levde kvar och studenternas AKS som svärmande för ett Storfinland ”med rätt” att erövra ryska Karelen.
En epok som avbröts av Sovjets anfall på Finland 1939, då samhällsklasserna stred sida vid sida mot den enorma övermakten och 1941 då Finland gick med i Tysklands anfallskrig mot Sovjet.
Idag tycks mig hatet och tystnaden återigen hemsöka Finland. Starka krafter hyllar nu fascistiska Lapporörelsen, en besynnerlig nationalism frodas, liksom främlingsfientlighet och rent ”ungerskt” flyktingmotstånd. De goda krafterna är förstås enormt mycket större – men som under hela Finlands historia föredrar de att tiga. Allt detta tigande och all vrede mot utbölingar som inte ska lägga sig i det hen inte förstår tror jag skadat och skadar Finland.
Finland är ännu ett auktoritärt, hierarkiskt och djupt patriarkalt land, motsägelsefullt nog med i mina ögon bland de starkaste och modigaste kvinnorna i världen.
Det behövs inte mer hat och konfrontation i Finland – men en sanningskommission som gör upp med finska revolutionen, inbördeskriget och massmorden på de röda vore ett värdigt avslut.
Maria-Pia Boëthius är aktuell med boken ”Vitt och rött”, som skildrar flera generationer kvinnors liv, med utgångspunkt i de turbulenta åren kring det finska inbördeskriget. Finns att köpa hos Varuhuset.etc.se.
