We settled in for the night my baby and me

We switched ’round and ’round ’til half-past dawn

There was fifty-seven channels and nothin’ on

Så sjöng Bruce Springsteen i låten ”57 Channels (And Nothin’ On)” från 1992. Jag kunde lite känna igen mig i det då my baby and me skulle kolla mysiga jullovsfilmer och jag flipprade och flipprade med Apple-tvkontrollen, kollade femton sekunder här och en minut där, suckade ”jag hittar ingenting jag vill seeee!”. Val ger ångest och jag kände en vag längtan tillbaka till linjär-tv då man jublade över att ”The Rock” visades för tusende gången på trean klockan nio (inte riktigt...). Men fler tv-serier blir det – 2019 slår rekord i nya premiärer. Det här är min halvsnygga övergång till att i god nyårstradition se in i spåkulan och spana trender vad gäller film och tv.

Streamingkanalerna fortsätter tävla med varandra om vem som kan kräma ur sig flest original-titlar. Jag tror att det är en tidsfråga innan de i kampen om att bli herre på täppan kommer falla en efter en när de inte kan skrapa ihop mer pengar. Netflix och YouTube kommer vinna. En nedmontering av public service lär ske, se bara på Danmark som vi tyvärr kommer apa efter. Men man saknar inte kossan förrän båset är tomt, och de konspirationspeppade moderatgubbar som runt om i Sverige twitterskriker om ”statstelevision” och ”kommunistisk propaganda”, ni kommer ångra era ord när ni fattar att det inte var så kul ändå utan Melodikrysset, På Spåret, julkalendern, Bolibompa, eller Studio Ett. Välkomna in i en värld av skriktecknat, inköpta realityserier och kasinoreklamer på loop! (Mässar jag dystopiskt i samma anda som Bruce Springsteen anno 1992.)

Vi fortsätter att se in i spåkulan och tittar lite närmare på biografilmen. Den kommer leva vidare! Men hur? Det kommer finnas två spår: 1. Jippofilmen. I Sydkorea har man länge kört med 4D-biografer med biofåtöljer som skakar och kränger i takt med filmen, och där olika fläktar skapar vind och vattendroppar för att dra in biobesökaren i filmen. Universal Studios nöjesfält i Los Angeles har redan rides som kombinerar en filmfranchise (gärna med en originalhistoria) med ”åktur” i skakande biosäte med 3D-brillor på. Det finns nu planer på att bygga sådana biografer i Sverige! Det säger sig själv att detta inte passar med romcommar eller finstämda kostymdramer, nej, man kommer fortsätta krama musten ur fantasy, sagor och superhjältestories för att göra filmer som passar till att bli en hel upplevelse.

Men så finns spår 2: Eventfilmen. Mindre, mysigare, bekvämare och mer personliga salonger för vuxna personer som vill strypa de besökare som måste visa instagram för sin polare eller tar selfies under filmen (detta är jag. Jag hatar er, mobilpillare och snicketisnackare.). Och för den som gillar att dricka rödvin och inte läsk till filmen. Fler och fler biografer kommer att visa klassiker och inte bara nya filmer. Film och tv-drama fortsätter att närma sig varandra, vi kommer se mer tv på bio, som när Ferrantes ”Min fantastiska väninna” fick premiär på bio innan den kom på HBO. Det kommer över huvudtaget bli mer jox runt biograffilmer för att locka besökare: panelsamtal, intervju med regissör, singalong, specialkomponerad temadrink i baren, fest i närliggande lokal, visning på takterasser eller på stränder.

Tillbaka till tv-serien.

Fler podd/reality/blogg/instapersonligheter får göra tv-serier eftersom kanalerna då får enorm gratisreklam som når svårflörtad publik. Men tyvärr, eftersom de inte kan hantverket blir det en rad namnlösa dramaturger, manusförfattare och regissörer som creddlöst tvingas rädda dessa haverier. Samma personligheter kommer också få chansen som skådisar. Jag tippar att Bianca Ingrosso får en huvudroll i en TV4-serie när som helst (Pernilla ska ju redan vara med i nästa års tv-julkalender.)

Jag tror att vi får se en minskning av de under 2017 dominerande vita medelklasskomedierna med ”hög igenkänning” om parmiddagar, bråk om landstället och dagishämtning. Vi får fler historiska dramer som antingen bygger på verkliga händelser eller på kända böcker. En egen Tudors om Vasa-släkten kanske? En till spaning: fler podcasts kommer dramatiseras. I USA är två exempel Lore, en skräckisberättarpodd, och Homecoming, en dramapodd, som båda blivit tv-serier.

Det kommer fortsätta att pratas om mångfald, men ingen kommer bli nöjd eftersom det är omöjligt att göra alla nöjda...

Angående sin låt 57 Channels skrev Brucan själv på Facebook 2014 att han skämdes lite över den: ”Shot back in the quaint days of only 57 channels and no flat screen TVs, I have no idea what we were aiming for in this one outside of some vague sense of ’hipness’ and an attempt at irony.”

Kanske sitter jag med VR-brillor och vattenfläkt i mitt vibrerande säte om några år och ser tillbaka på den här tiden med nostalgi.