Åtta filmer på tre dagar. Första kvällen ser jag ”Emilia Perez”. Den största salen på Kulturhuset är fullsatt till sista sätet. Morgonen därpå har jag promenerat nerför kullen där jag bor för att sätta mig i en salong och se blod, litervis med blod. ”Afternoons of Solitude” handlar om en tjurfäktare, jag visste dock inte att dokumentären skulle bestå av långsamma, närgångna tagningar på den blodiga dansen med tjuren. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv, säger jag till paret som sitter nära mig i salongen. Hon tar sig för bröstet och himlar med ögonen och säger: inte jag heller.
Jag är i Tromsö, staden du kan besöka både för midnattssol, norrsken och Norges största filmfestival. Kaféerna och restaurangerna är överfulla, palestinaflaggor och palestinasjalar är ett vanligt inslag in stadsbilden – Tromsö är vänort med Gaza – liksom samiska sjalar och smycken; Tromsö är en del av Sápmi. Festivalens logga är en renkrona.
Film är bäst på bio, lyder en gammal, utnött devis som förvandlats till ett slagord för alla konservativa människor som sörjer biodöden. Vad betyder denna död egentligen? I Tromsö är salongerna fulla under en veckas tid, morgon, eftermiddag och kväll. I Göteborg, där filmfestivalen nu har sin sista helg, är det likadant. Men en vanlig onsdagkväll ekar salongerna tomma med några få undantag. Biografer fortsätter stänga, några få satsar på att göra om sig till mer luxuösa varianter, som anrika Fågel Blå på Östermalm i Stockholm, där fåtöljerna är gigantiska och man kan både äta och dricka i salongen. Inte heller det verkar locka, för salongerna där står lika tomma. Samtidigt som det under några festivaldagar köas i regn och kyla för att bänka sig även när salongerna ibland är små och obekväma.
För mig är ”film är bäst på bio” en beskrivning av en upplevelse, inte en uppmaning till handling. Att gå på bio är på en och samma gång en individuell och kollektiv upplevelse. Jag reflekterar inte ens över att jag går själv på bio, inte förrän andra bekänner att de gör det och att de anses vara konstiga bland sina bekanta. Jag är inte ensam i salongen, jag är ju med andra. Under en filmfestival, och det verkar vara exakt likadant i Göteborg som i Tromsö, verkar det vara allas upplevelse. Biobesökarna pratar med varandra, ler, skrattar, låter tårar falla, kommenterar filmerna de har sett eller ska se, i kön in till filmen eller i salongen inför att filmen ska börja eller när den är slut. Det är ett ständigt pågående samtal mellan människor som inte längre är främlingar eftersom de har filmerna gemensamt. Drömmen vore att det skulle vara så en vanlig onsdag också. Någonstans handlar biodöden om oss, om vilka upplevelser vi längtar efter i livet. Går vi inte på bio så kommer biograferna att stänga – så är det ju bara.
För övrigt… måste vi börja prata om Västbanken när Israels krig flyttar fokus dit.
