När jag var aktiv i den radikalfeministiska rörelsen i Stockholm på 1990-talet var debatten om transfrågan högljudd, bitvis aggressiv. Men den kunde också vara komplicerande, analyserande, prövande. Till en viss gräns.

Jag minns en debattkväll där jag ifrågasatte kvinnoseparatism som utestänger transkvinnor (utifrån påståendet att det handlar om män som vill ha makt i kvinnors rum), med att berätta att jag jobbat med feminister på andra orter som släpper in transkvinnor i sina kvinnoseparatistiska aktiviteter – och att inget problem relaterat till det uppstått.

Jag tänkte att jag komplicerade samtalet.

Det ledde till att jag blev utestängd från vissa aktiviteter. En åsikt som inte gillades, där och då. Sedan dess har vi sett det hända många gånger, transpersoner som portats – liksom radikalfeminister som portats.

Det är sorgligt. För vi är trots allt systrar och kamrater. I veckans tidning hyllar sociologen och queeraktivisten Finn Mackay mellanpositionerna. Hen lutar sig mot radikalfeminismen – och uttalar att transrörelsens verkliga fiende finns någon annanstans.

Välkommen till veckans tidning!