Hur kan det vara så? Den rapporterade utsattheten har inte förändrats nämnvärt utan talar fortfarande sitt tydliga språk om vårt underläge. I gruppen kvinnor 16–29 år uppger över hälften någon typ av övergreppserfarenhet. Vi kan säga både ja och nej, det har vi alltid kunnat. Att kvinnor kan tala är lika gamla nyheter som att avgörandet ändå inte är vårt. I en värld av förtryck och orättvisa blir frihet inte mer än en upplevelse, en förrädisk känsla som inte går igen i våra verkliga villkor.

I liberalismens guldålder finns inget mer bespottat än offret. Rollen som underordnad rimmar illa med våra moderna, individuella livshistorier, vår självbild. Vi orkar inte ta in den, för den skulle få allting att rasa. Vi vill så gärna hävda motsatsen: att vi är frigjorda, självständiga kvinnor och jämställda människor som själva väljer när och hur vi vill. Det offentliga samtalet och samtiden säger oss att de två står i motsats och att vi inte bara kan, utan måste välja. Som om förtryck var en fråga om inställning.

Det undersöks om kvinnor känner att de ”kan säga ifrån” (när de inte vill ha sex eller när partnern vill ha sex på sätt som de inte vill), men valet är inte vårt när mer än dubbelt så många kvinnor som män uppger att de haft sex trots att de inte ville. Fejkad, ”upplevd” valfrihet kan enkelt upprätthållas om man låter bli att använda ”möjligheten att säga nej”, liksom för att slippa riskera att få dess obetydlighet i ansiktet. Den som säger ja kan i samtyckeskulturen aldrig vara utsatt.

Andrea Dworkin trodde att svaret på frågan om varför många kvinnor inte vänder sig till radikalfeminismens förklaringar finns i den sorg och förtvivlan som hänsynslöst drabbar den som orkar ta in den överväldigande misogyni som ständigt omger oss. Jag tror henne, för hur orkar man?

Jag känner mig helt dränkt i mina systrars livsvillkor och det ansvarslösa förakt som ligger bakom tanken om att samtycke kan ge frikort till förtryck. Någonstans på vägen tappade vi tråden och dagens feminism tycks säga att den frigörelse som finns att få, är att vara med på noterna. Saker förändras egentligen inte, men vi kan säga ”ja” och ”nej” och ”kanske lite” och ”i helvete heller”. Vi kan också gilla porr och strypsex och egentligen är läpp- och röv-fillers detsamma som självbestämmande för att man inte blir tvångsinjicerad. När HD nyss dömde i det första samtyckesfallet konstaterades att det inte räknas som sexuellt samtycke att ligga i samma säng. Folk jublar och verkar helt ha glömt att det gjorde det inte innan heller. När vi med feminismens analyser skulle flytta fram våra positioner verkar vi mest flytta runt dem, utan att komma nån vart. Kanske backar vi till och med?

Frihet är inte en känsla. Utsattheten finns där bakom siffrorna hur vi än vill beskriva oss själva. Det är väl klart som fan att vi kan säga nej, men om han respekterar det är upp till honom. Eventuellt samtycke kommer ifrån oss, men de hotande övergreppen kommer ifrån dem. Vi kan känna oss fria att säga vad vi vill, men förövarens handlande ligger bortom vår kontroll. Hans agerande har ingenting med vare sig vår individualitet, självbild eller talförmåga att göra. I vårt nej finns ingen verklig makt och även den mest självständiga kvinna kan våldtas.

I stället är det inne med ”egenmakt”. Ett ord som kan översättas med engelskans ”empower­ment” – alla liberalers och socionomers favoritord. I undersökningen står att det ”…syftar till att en individ ska känna att hen har makt över sin egen situation”. Men makt är lika lite en känsla som den är egen, den förekommer inte i sig själv och kan varken finnas eller saknas utan relation till andra. Den egenmakt vi påstås ha rätt att känna förändrar inte fördelningen av den verkliga makten. När kvinnor med övergreppserfarenhet samtidigt uppger att de ”känner att de har möjlighet att säga nej” är frihetsupplevelsen inte mer än en dimridå, ett smidigt hittepå. Gött för dem, som vill att allting ska bestå.

Lika skamligt som brottsligt.