Hjälten är ofta frånvarande eller framträder som den exotiska ”invandraren” som sprider färg och smaker på ett härligt osvenskt vis. Alternativt den lyckade ”invandraren” som överträffar de lågt ställda förväntningarna och benämns med sin etnicitet, trots att det i de flesta fall är irrelevant. Hen blir undantaget som bekräftar regeln, lyfts till skyarna som beviset på att det hänger på individen och inte strukturerna. Alla kan lyckas om de bara vill och jobbar hårt. Underförstått att de som inte lyckas har sig själva att skylla.
Stiftelsen Fanzingo har via projektet Nyhetskoden granskat över 2 000 nyheter från de största medierna mellan 2021 och 2023.
26 procent av de som kommer till tals i nyheter som handlar om brott är icke-vita, medan motsvarande siffra är 12 procent för samtliga nyheter.
Rasifierade är alltså underrepresenterade i nyhetsrapporteringen men kraftigt överrepresenterade i negativa sammanhang, som kriminalitet.
I Fanzingos förra rapport från 2021 framträdde en ännu mer flagrant siffra. Bara två procent av nyheterna tar upp förorten och 83 procent av dessa nyheter handlar om brott.
Det bor över en miljon människor i miljonprogramsförorterna och ett par tusen av dem är kriminella. Den promillen står alltså för fem av sex nyheter om förorten. Alla vi andra laglydiga förortsbor får dela på 0,3 procent av den totala nyhetsrapporteringen.
Proportionerna är extrema. Och förödande. Medierna stigmatiserar och skrämmer. Det påverkar självbilden att ständigt utmålas som negativ – och segregationen ökar när människor inte vågar flytta till förorten baserad på en felaktig mediebild.
Medierna tappar sin legitimitet och kan inte hävda sin opartiskhet när rapporteringen är så kraftigt snedvriden. Även om varje specifik nyhet är sann bidrar de sammantaget till en falsk bild av förorter. När en lögn upprepas dagligen i över ett halvt sekel så blir det en vedertagen sanning som riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Miljonprogramsförorter har bespottats sen dag ett. När Skärholmens centrum invigdes 1968 stod rubriken ”Riv Skärholmen” i DN och området utpekades som det kommande ”sjuttiotalets slum”.
Det är decenniers svartmålning som främlingsfientliga krafter rider på – och medierna spelar dem i händerna. Förra valrörelsen dominerades och avgjordes delvis av frågan om gängkriminalitet. Dödskjutningarna, som är ett allvarligt problem, blev synonymt med invandring och förorten. Förra året dog nästan fem gånger fler i trafiken än av skjutningar. Men ingen utmålar bilister som en samhällsfara och kräver ett paradigmskifte i trafikpolitiken. De flesta skulle tycka att det var absurt om bilister stoppas godtyckligt och deras familjer vräks om de kört på någon. Men den mediala rasistiska sammankopplingen mellan etnicitet och kriminalitet har bidragit till en absurd verklighet med visitationszoner och kollektiva straff.
Försöken att förändra Mediesverige har drivits av fria aktörer som Gringo, Quick Response, Megafonen och Fanzingo. Representationen av rasifierade i journalistkåren har ökat men inte mycket har hänt med själva rapporteringen. Gammelmedia har konserverats i gamla strukturer som sållar bort nyanseringar och nya perspektiv.
När rasifierade journalister gjorde uppror på Sveriges Radio och SVT, mot diskrimineringen de upplevde på sina arbetsplatser, avfärdades de. Rasifierade radioreportrar begränsades ironiskt nog med motiveringen att de inte längre var opartiska. Public service återgick till att representera och servera en del av den svenska publiken där rasifierade inte ingår. För att inte tala om de kommersiella sensationsdrivna medieaktörerna som lever på att reproducera fördomar.
Majoriteten av journalistkåren är fortfarande en privilegierad vit medelklass som upprepar sin världsbild i en ekokammare. De flesta är omedvetna och godtrogna, men vad hjälper det när vägen till helvetet kantas av goda intentioner.
Medierna är den tredje statsmakten. Idag går de ärenden åt folk med rötter i drömmen om tredje riket. Förändras inget har ett rasistiskt parti snart statsmakten med medierna som marionetter.
