På SVT play ligger senaste avsnittet i serien ”Persona non grata” ute, som tar sig an ”cancelleringen” av Fredrick Federley, Centerpartiets tidigare stjärnpolitiker. Han hoppade av sina uppdrag för tre år sedan, sedan det avslöjats att han haft ett förhållande med en man som dömts för sexualbrott mot barn.

Mannen i fråga har idag avtjänat sitt straff, men frågan på allas läppar är: Varför vill någon umgås, än värre ligga, med en som begått grova sexualbrott?

Federley menar i programmet att han inte velat gräva i detaljerna kring vad hans dejt gjort sig skyldig till, men exakt vad expolitikern visste och inte får man som tittare inte riktigt klarhet i.

Det har dock tidigare framkommit, i Expressen-artiklar bland annat, att Federley både läst domen och blivit informerad av Kriminalvården om ex-sambons sexualbrott.

Den stora frågan i sammanhanget är: Ska den som själv inte gjort sig skyldig till ett brott kunna bli av med anseende och leverne för någon annans illdåd?

Vi lever i en rättsstat så principiellt borde svaret bli ”nej”.

Fredrick Federley är troende kristen och har en stark principiell hållning om att inte döma syndaren, utan synden. Det blir tydligt när han i ”Persona non grata” pratar med vännen Dominika Peczynski, som till skillnad från Federley aldrig skulle vilja ha något samröre med hans tidigare dejt.

Peczynski, som till yrket är PR-konsult, tycker att Federleys PR-hantering varit usel.

”Du behöver bara säga att du hatar honom, inte bara hans brott”, uppmanar hon sin vän.

”Det är mig helt främmande att göra det”, kontrar Federley, men är samtidigt tydlig med att brotten är avskyvärda.

Så långt går det att sympatisera med ex-politikern och hans principer, även om samtalet känns iscensatt för att ingjuta just den känslan hos tittaren.

Om vi ser det från Federleys perspektiv för ett ögonblick: Ska en dömd sexualförbrytare aldrig mer få umgås normalt med andra människor? Skratta, känna, älska (en vuxen människa)?

Om vi landar i den slutsatsen, blir inte återfallsrisken då väldigt stor när mattan för normalitet rycks undan, efter avtjänat straff, och förbrytarens enda möjlighet till samhörighet är med andra pedofiler?

Samtidigt, mannen i fråga har gjort sig skyldig till 22 fall av grova våldtäkter mot barn och är därmed återfallsförbrytare. När Federley träffade mannen i fråga var han villkorligt frigiven och hade alltså inte avtjänat straffet fullt ut.

Politiken är en förtroendebransch och medborgarna måste kunna lita på makthavarnas omdöme och moraliska kompass. En politiker riskerar dessutom att bli mottaglig för utpressning om hen umgås med brottslingar.

Federley har också svårt att ta ordet pedofil i sin mun, så han omformulerar ex-dejtens illgärningar till ”den här typen av brott”.

Människan är ett flockdjur, vi tycker som gruppen och det finns en anledning till det. Vi följer för att någon annan har sett en fara och vi går dit det gynnar kollektivet att gå.

Om en falsk profet missleder gruppen är det modigt och av godo att som individ stå emot, men finns där ett reellt hot är det dumdristigt.

Den grundläggande nyttan med stigmatisering, för djuret människan, är att varna flockmedlemmarna: ”Här är det farligt.”

Dilemmat för den civiliserade människan är vart gränsen ska dras, när ett brott är oförlåtligt men straffet till slut blir avtjänat och därmed ska anses vara sonat.

Vi kan inte förlåta, ser fortfarande faran, känner äcklet, men har inga ytterligare medel som samhälle att ta till.

Vi tänker helst inte vidare på saken, utan ruskar av oss och flyr in i annat.

Men de lever här mitt ibland oss, de som har gjort det oförlåtliga, sonat sina brott och nu går fria. Någon sitter i kassan på den lokala matbutiken, en annan är grannen som hälsar glatt i trapphuset eller gympaläraren i barnens skola.

Är det då bättre att inte veta? Eller är det ett tecken på att den förhatliga är på en bättre plats om den kan erkänna sina tidigare synder?

När eftertexterna till Federleys avsnitt rullar önskar jag kunna landa i ett entydigt svar på principfrågan, att man i ett civiliserat samhälle har rätt att göra skillnad på synden och syndaren. Men det tar ärligt talat emot i det här fallet.

Är det då principfastheten behövs som mest?