Att en handläggare på Migrationsverket splittrar familjer genom att göra sig till självutnämnd expert på anknytning är inget nytt. Flickans fall fäller ner mig i det ödesdigra brevet från Migrationsverkets föregångare författat för ett kvarts sekel sedan.
”Invandrarverket finner att sökanden har större anknytning till Iran än till Sverige eftersom hon i princip aldrig har sammanlevt med sina föräldrar utan i stället vuxit upp hos och även fostrats av släktingar i hemlandet.”
Sökanden var min lillasyster som blev kvar i Iran när vi flydde till Sverige.
Avslaget var ett magslag. Vi blev nedslagna i uppgivenhet. Mamma stängde in sig bakom lås och bom i sitt panikrum där hon pendlade mellan sörjande och suicidal. Pappa jämrade sig för jämnan tills han brast ut i hjärtdränkande sorgesånger. Hans suckar var avgrundsdjupa. Rynkorna var fördjupade, hans ansiktsuttryck skrynklat till en vissnad druva. Han skruvade ofta på sig som om en osynlig livrem drogs åt allt hårdare runt hans midja.
Mamma och pappa var stumma utan svenskan som sin ägodel, paralyserade av pappret som skurit oss likt ett svärd. Handläggaren var den enda som stod mellan oss och min syster. Jag önskade att jag hade styrkan att bända bokstäver eller makten att befalla meningarna till ett bifall.
Min hand skakade när jag tog ett hårt grepp om pennan.
”Jag skriver detta brev till dig för att åter kunna sova lugnt, sova med vetskapen att jag åtminstone gjorde något. Jag känner att jag på något sätt måste få uttrycka mina känslor, och pennan och pappret ligger närmast till hands. Jag vet att när det står skrivet svart på vitt är det inte lätt att förstå hur enorma känslorna är som döljer sig bakom. När vi fick höra beslutet blev vi förkrossade, det kom som ett hugg i ryggen.
Som läget är nu här i Sverige har Ni säkert fått direktiv från staten att släppa in så några som möjligt. Enligt min uppfattning är inte Ert beslut tillräckligt starkt utan det ser mest ut som en ursäkt för att inte behöva släppa in henne. Ni inser säkert att de beslut ni tar varje dag på ert arbetsrum förändrar tusentals liv, många till det bättre men i vårt fall tyvärr till det sämre.
Tänk att ha levt som enda barnet i en familj och alltid velat ha ett syskon, och sedan få reda på att man har en syster som kan göra slut på ens ensamhet och sedan inte få träffa henne på grund av att Ni tycker ’hon har större anknytning till Iran’. Jag har knappt träffat min syster men just nu älskar jag henne över allt annat och jag ska göra allt som står i min kraft för att få träffa henne. Jag ska fortsätta min kamp för att uppfylla både hennes och min egen högsta önskan.
En bedrövad 15-åring”
Två månader senare fick vi svar. Handläggaren hade ändrat sitt beslut. Tio års vånda var till ända. Min syster kunde äntligen komma till Sverige. Idag arbetar hon som psykolog, ofta med att lindra lidandet hos barn som slitits ifrån sina föräldrar i flykten.
Det gulblå som en gång var solidaritetens fana smutsas nu ner av det brunblå inför öppen ridå. Den tioåriga flickan från Nicaragua är bara början på det högernationalistiska styrets migrationspolitik som fall för fall sänker vår mänsklighet.
Många fler familjer kommer att splittras och liv slås i spillror. Flickan är inte längre bara sina föräldrars dotter – hon är allas vårt barn. Så fatta pennan och skriv ett brev till hennes handläggare. För i varje byråkrat, inlåst bakom paragrafer, finns fortfarande ett bultande hjärta.
