Den kristna fastan är däremot inte lika strikt i sina regler som den muslimska, man kan istället för att avstå från mat avstå från alkohol, tv-tittande eller kött. Det viktigaste är själva uppoffringen, att man visar inför Gud att man är villig att avstå från något för att vinna något, som till exempel fördjupad tro.

Kristna bryter dock fastan varje söndag, precis som muslimerna bryter sin när solen gått ner, och kan då unna sig både det ena och andra. Jag undrar förstås vad Samuel unnar sig på söndagarna, blir det en extra gräddig vegansk lasagne eller kanske fyra timmar tv-spel?

Den judiska fastan under Jom Kippur, Försoningsdagen, är aningen mindre utmanade eftersom den bara pågår från solnedgång till solnedgång, sammanlagt 25 timmar. Under denna judiska helgdag, som inträffar 10 dagar efter nyåret Rosh Hashána, ska man försöka försonas med sina ovänner, be Gud och sina medmänniskor om förlåtelse, och funderar på hur man kan bli en bättre person.

25 timmar är förövrigt ett tidsspann som vilken manlig 40 + mellanchef med kroppsnojor som helst kan relatera till, eftersom han troligen ägnar sig åt periodisk fasta och har ett enormt litet så kallat ”ätfönster”. En slags sekulär appropiering av religiösa praktiker, kan man kalla det. Själv har jag bara fastat en gång, under en vecka drack jag endast vatten, buljong och juicer. Tyvärr var det inte av den ädla anledningen att komma närmare Gud, utan för att bli ännu smalare än vad min ätstörda 20-åriga kropp redan var. Det gör jag aldrig om, även om kickarna jag fick den fjärde dagen var ”häftiga”.

Det som däremot intresserar mig är om vi kan se på fastan som en en slags antikapitalistisk praktik, bortom det religiösa?

I den våldsamt nyliberala tid vi lever i, där vi lär oss att vi ”can have it all” och ses som konsumenter i första hand och människor i andra, så finns det något lågmält revolutionerande i att för en period välja bort. Liksom avstå från att tillfredsställa alla sina behov direkt, så som vi har lärt oss att göra i den här delen av världen (jag syftar alltså på en välmående medelklass – inte fattiga och låginkomsttagare som knappt har råd med mat).

Kanske kan det till och med vara något av det mest radikala man kan göra i vår samtid; att skjuta upp sin tillfredställelse och avstå från det man begär – oavsett om det är Pornhub, alkohol, Tiktok, nätshopping, Netflix-serier eller snittblommor?

Jag tänker i alla fall försöka.

Glad påsk, chag pesach sameach och ramadan mubarak!